Anders Zorns röda kavaj var alldeles för stor för mig. Han hade ju en viss rondör, och snittet från 1910-talet var annorlunda – men framför allt var det bristen på axelvaddar som kändes alarmerande 1984.
Den röda kostymen som konstnären bär på sitt självporträtt, det som nu är affisch för utställningen på Nationalmuseum, hittade jag och provade i någon av alla klädkamrar, undanskymda förråd och hemliga gångar vi utforskade i Zorngården i Mora.
Tre somrar i mitten av 80-talet sommarjobbade jag som guide där, tillsammans med min bäste vän prästsonen. Det var han som jobbade där först, det var han som introducerade mig till alla äventyrligheter, och ja – om prästens son var den tuffare som tog ledningen kan ni räkna ut hur vild och rebellisk jag var.
Vi hade nog världens bästa sommarjobb.
Vi visade turister det fantastiska huset – en kombination av koja, slott och vikingasal – och berättade om konstnärens liv och verk hela dagarna. Ena stunden kunde det vara stiltje, nästa kom tre busslaster finska pensionärer som glömt föranmäla sig. Vi guidade på svenska och engelska, ofta samtidigt, och använde all tyska och franska vi kunde.
Eftersom vi båda tecknade och målade beundrade vi Zorns förmåga att fånga ögonblick och människor och hans exakta avbildningar av vatten. Vi lärde oss att de nakna "dalkullorna" var professionella modeller från Stockholm, och vi hemlighöll inte att han hade syfilis. Och vi har aldrig slutat försvara Zorn mot alla som försökt se ner på honom med moderna ögon.
Vi lärde oss ta ansvar, vi hade roligt, vi fick nya arbetskamrater. En dag stod HON i entrén. Några veckor av uppvaktning, rivalitet och svek följde. Om jag någon gång skriver en roman kommer den att börja där.
Jag lämnade Dalarna så snart jag kunde, jag var inte infödd och aldrig välkommen. Linköping är som Amerika, här kommer nästan alla från någon annanstans. Men för Zorn och Zorngården slutar hjärtat inte att klappa.
När ni läser detta har jag gått på semester. Jag har fått min andra dos vaccin och kan i princip röra mig friare – men tänker tillbringa så mycket tid som möjligt vid mitt ritbord, för jag har hittat tillbaka till mitt tecknande och nu finns det inget jag hellre gör.
En enda liten resa har jag planerat. Jag tänker ta en tur till Stockholm, gå till Nationalmuseum, återse Zorns målningar, spegla mig i hans perfekta vatten och se en bild från mitt 80-tal.