Snön påminner om Guds nåd, skriver Joel Halldorf.
Dessutom skyddar den plantor när temperaturen faller och lägger sig förlåtande över de trädgårdsprojekt som inte blev avslutade under hösten. Man befrias från åsynen av det halvgrävda trädgårdslandet eller högen med matjord som aldrig spreds ut.
Snön påminner om nåden i den kristna tron. För precis som den så lyser snön i mörkret, gör det karga landskapet förunderligt vackert, skyddar mot kyla och skyler över våra tillkortakommanden. Allt detta kan sägas om både snön och nåden.
Det finns få texter som reflekterar över snöns symboliska kvaliteter i de stora monoteistiska religionerna. Det beror inte på att snön saknar symbolisk potential, utan på att dessa religioner vuxit fram ur öknen. I judars, kristnas och muslimers heliga skrifter används oftare regnet, skuggan, solen och det levande vattnet som en bild för Guds nåd och närvaro.
Hade vi haft något religiöst geni här i Norden för två-tre tusen år sedan, en förkunnare i klass med Mellanösterns profeter, så skulle vi säkert haft fler andliga meditationer över snön. Tack vare de höga bergen kring Jerusalem finns faktiskt exempel i Bibeln, som när profeten Jesaja liknar regn och snö vid Guds ord:
"Liksom regn och snö faller från himlen
och inte vänder tillbaka dit
utan vattnar jorden,
får den att grönska och bära frukt,
och ger säd att så och bröd att äta,
så är det med ordet
som kommer från min mun:
det vänder inte fruktlöst tillbaka
utan gör det jag vill
och utför mitt uppdrag."
En sak som är viktig att förstå när det gäller den bibliska och antika världsbilden är att den här typen av liknelser är mer än bara symboler. För människor på den här tiden var Gud var synlig i naturen. Aposteln Paulus skriver: ”Alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, Guds eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.”
Platon resonerar på samma sätt. Han skriver att Gud skänkt människan synen för att ”vi måtte se förnuftets rörelser i himmelen” – han syftar på stjärnhimlen – ”och tillämpa dem på vår egen tankes lopp”. Genom att meditera över naturen kan människan ana något av tillvarons djupaste hemligheter.
1. "Basileios av Caesarea,", målning av Peter Paul Rubens från 1600-talet. 2. Antonio Balestras "Profeten Jesaja" från 1700-talet.
Denna andliga övning kallades för "theoria physike" och var vanlig i antikens filosofskolor. Kyrkofadern Basilius av Caesarea, som levde på 300-talet, uppmanar sina åhörare att närma sig Gud genom att meditera över trädens bark och markens gräs: ”Ett grässtrå, en ört är nog för att fånga hela din uppmärksamhet. Vad har nu denna naturens gåta att säga dig?”
På teologiskt språk kallas det sakramental världsbild. Det handlar om att bejaka att Gud är närvarande i naturen. Att Skapelsen återspeglar Skaparen. Det är orsaken till att likheter mellan naturen och den andliga världen är mer än bara poetiska bilder. För när man får syn på sådana paralleller anar man något av den djupare verkligheten.
Joel Halldorf är Bestorpare, kyrkohistoriker och skribent.
Att Bibelns författare tänker så här framgår av att de finner Gud överallt i de landskap där de rör sig. Det finns texter om hur Guds egenskaper kan anas i stjärnhimlen, i fågelhonans omsorg om sina ungar, i det levande vatten som väller fram ur jorden och i regnet som vattnar den torra jorden.
Och här uppe i det kalla, karga Norden kan vi ana spåren av Gud i snön.
Joel Halldorf är Bestorpare, kyrkohistoriker och skribent