En aktuell debatt i den amerikanska tidskriften The Atlantic med rubriken "Feghet på Sundance" tog upp problematiken kring en dokumentär som gått förlorad i det så kallade strömningskriget på grund av politisk polarisering. Men det var främst inledningen av texten som fick filmtwitter att studsa till. Artikeln konstaterade att vi lever i en tid då "i princip varje film du någonsin har velat se finns att strömma". Allt som behövs är att man laddar ned någon app och 3,99 dollar senare kommer öppningstexterna att rulla.
För många kändes påståendet helt världsfrånvänt. Undertecknad inkluderad. Jag har i skrivande stund konton hos Netflix, HBO Max, Disney Plus, Apple Tv Plus, Amazon Prime och säkert ytterligare någon strömningstjänst som jag har glömt bort. Varje plattform har ofta en eller två tv-serier värda min tid, men efter att hungrigt ha glufsat i mig det som är nytt och aktuellt (låt säga ett nytt avsnitt av "House of the dragon") fastnar jag ofta i ett utdraget bläddrande på jakt efter någon av mina gamla favoritfilmer.
Men jag hittar dem inte – och om jag gör det har jag redan sett dem tusen gånger. Det finns förstås strömningstjänster för så kallad "kvalitetsfilm". Draken Film, Criterion Collection, Cineasterna och så vidare. Det är toppen, men jag vill se "Hard target" (1993) med Jean- Claude Van Damme och den kostar 3,99 dollar, runt 50 spänn, att hyra. 50 spänn? I den här ekonomin?
Samma sak med remaken av "The wicker man" (2006) med Nicolas Cage eller Sam Raimis kultfilm "The Evil Dead" (1981). Det är ofta den där sortens filmer som landar i luckan mellan hög- och lågkultur. Pärlorna som inte nödvändigtvis gjorde succé vid premiären men som har en särskild plats i mångas hjärtan.
Vissa filmer finns inte ens att hyra, utan måste köpas på dvd – ett format som de flesta människor knappt ens minns i dag. Så är till exempel fallet med Ron Howards klassiska utomjordingsrulle "Cocoon" (1985).
Den aktuella Netflix-serien "The playlist" påminner oss om hur klimatet såg ut i början av 2000-talet: Fildelningssajten The Pirate Bay tillhandahöll nästan all populärkultur gratis. "The playlist" skildrar hur Spotify till slut vann kriget om musiken och i princip nådde monopolposition för strömmat ljud. Annat blev det för film- och tv-plattformarna, som har hamnat i ett skyttegravskrig om rättigheter, vars följder är höjda avgifter, mer reklam, inställda lokala produktioner och helt färdiga filmer som kastas i papperskorgen (HBO Max "Batgirl") utan att få se dagens ljus.
I april 2016 var grönbetesglädjen på strömningsmarknaden dock total. Då intervjuade jag Netflix innehållschef Ted Sarandos som sade följande: "När fler budar på filmer går priset upp, och det betalar sig för skaparen. Det är det vi ser ni. När vi lägger ett bud på en produktion ökar priset." Jag frågade vem som blir förloraren – Sarandos svarade tvärsäkert: "Jag vet inte men jag är säker på att konsumenterna vinner."
Men det blev i stället tvärtom. De nya plattformarna skulle ju revolutionera sättet på vilket vi konsumerar film och tv-serier. Varför känns det då som om jag är tillbaka i videobutiken igen, där alla kopior av filmen som jag vill ha är uthyrda? På något sätt har det blivit svårare än någonsin att hitta den film som man vill se – på laglig väg.