Sussi Yildiz Dag skriver om de samhällsfarliga fördomarna bakom påskhelgens kravaller.
Den nyblivne Linköpingskillen hade listat ut det: ”Mamma, nu vet jag! Om man har bott i Tumba, då är man syrian!”. I dag är den lättade femåringen gymnasieelev i staden där skärtorsdagens våldsamma upplopp i stadsdelen Skäggetorp stirrar på oss. Vi står med gapande munnar. Hur kunde Sverige, Linköping och i synnerhet polisen vara så illa förberedda på att människor som redan känner utanförskap och blir kränkta helt kan tappa fattningen så besinningslöst?
Samtalen hemma har med tiden ändrat karaktär. Både femåringens frågor och mammans hopp har slipats mot erfarenheternas tvingande kraft. Men förhandlingarna har alltid haft en orolig underton när det kommer till identitet och tillhörighet. Är det en onödig risk att som ung mörkhårig kille ha märkeskläder? Spela fotboll i Skäggetorpslag om man inte bor där? ”Men varför ska jag inte stå i grupp på busshållplatsen med mina vänner? Jag sköter ju mig mamma!”.
Från min egen uppväxt i 80- och 90-talens Skäggetorp känner jag igen spelets osynligaste fråga: hur måste man bete sig för att lampan ska lysa grönt? Och vad måste jag göra avkall på för att inte bli ”som dom”? Får jag lukta vitlök? Äta granatäpple på fruktstunden? Ha dyra kläder? Är det okej att växla mellan sina olika språk?
Något som borde intressera alla som vill arbeta för ett samhälle som främjar delaktighet är det subtila fenomenet "stereotyphot". Inom pedagogisk psykologi får till exempel blivande lärare bekanta sig med begreppet för att möta sina tankar och känslor inför klassrummets olikheter. Man måste veta att grupptillhörighet inte är detsamma som öde.
Bostadsområdet Skäggetorp byggde på 1960- och 70-talet.
Stereotyper och föreställningar som inte erkänns kan underminera prestationer i skolan. I områden där stereotyphot är vardag står det sociala kapitalet på spel. Att vara drabbad av stereotyphot och inte förstå mekanismerna borde därför klassas som samhällsfara. Stereotyphot utgör frodiga växthus för bristande identifikation med det samhälle man lever i. Här får polisen inte glömma att de är bärare av samhället. Liksom lärare och politiker.
Att ta till den enkla matematiken på livets komplexa frågor är lika mänskligt som riskabelt. Ofta blir det fel! Precis som min femåring försöker vi tidigt i livet strukturera våra tankar om vad vi tror om en viss grupp av människor. Dessa scheman med stereotyper hjälper oss att se mening och mönster. Vi som sköter oss. De som skjuter. Vi som är bildade. De som är kriminella. Vi som hjälper. De som är utsatta. Vi som har föräldrar som bryr sig. De som misslyckas i skolan. Det som inte passar in i våra kantiga lådor och förväntningar missar vi. Eller avvisar.
Barn cyklar genom det nybyggda kvarteret Gasellen i Skäggetorp 1972.
En stereotyphotad människa beter sig, i bästa fall, till en början föredömligt; man gör allt för att ”lyckas” och passa in. Det som inte syns på ytan är att mycket energi går åt att skydda sig mot de upplevda fördomarna. Strategier utvecklas i syfte att motbevisa andras negativa förväntningar. Men hur länge ska en människa orka ha det så? Varför ens försöka om jag ändå blir ”boven i dramat”? Pigment på hår och hud, religion, kläd- och gångstil gör att stereotyperna krokar arm med statistiken och vägrar ge människan en ärlig chans att växa. Kvar står vi med våra överlevnadsstrategier.
Sussi Yildiz Dag är frilansande skribent och kommunikatör bosatt i Linköping.
Det mest sorgliga i denna matematik är att sårbarhet för stereotyphot går i arv, berättelserna om utanförskap tas över av nästa generation. Den som i dag agerar "disconnectad" från samhället och lättkränkt drar rasistkortet kan vara den som i andra eller tredje led har ärvt och förstärkt upplevelser av stereotyphot. Att viljan till samarbete uteblir och motreaktionen blir både ociviliserad och gränslös är kanske snarare rätt att förvänta?
Dag Hammarskjöld 1961.
Som samhälle får vi aldrig någonsin överge att det är gemenskap som är livets modersmål. Nu har vi återigen en chans att gräva djupare. Vi måste visa att vi inte bara snackar plåster som ska tryckas på med hårdhandskar av fler poliser, lärare och politiker. Nu behövs fler människor med hjärtan som kan slå så hårt att medmänniskor inte avhumaniseras. Vi måste ständigt vara beredda att offra våra fördomar när de leder vilse. Dag Hammarskjöld ger oss en tidlös ledtråd:
”Övertonerna försvinner och kvar står samtal vilka i sin fattigdom ej kan dölja bristen på gemenskap. Vi glida ifrån varandra. Men varför, varför -? Vi sträcker oss efter den andre. Förgäves – därför att vi aldrig vågade ge oss själva.”
Sussi Yildiz Dag är frilansande skribent och kommunikatör bosatt i Linköping