Ibland blir jag så trött på att umgås med mig själv. Och då menar jag inte bara mina egna tankar och känslor, utan också konst, litteratur och kultur som bekräftar min världsbild. Att läsa böcker av vita kvinnor i min egen ålder från samma världsdel och som har samma livserfarenheter har varit helt nödvändigt, men plötsligt känner jag en viss rundgång. Jag tror inte att det beror på litteraturen i sig, den är det inget fel på, utan på att jag helt enkelt har överkonsumerat.
Strax efter att jag hade pluggat litteraturvetenskap törstade jag efter just de här berättelserna. På den tiden (sent 1990-tal) bestod kurslitteraturen av idel manliga författare. Man kunde välja något som hette Kvinnolitteratur som frivillig kurs vid sidan om. Att läsa om kvinnors erfarenheter var ett specialintresse, och även om tiderna har förändrats inom universitetet så gäller detta fortfarande för läsningen i stort.
Men häromdagen kände jag en sådan mättnad. Jag hade slut på nya tankar och perspektiv. Nioåringen såg sin chans när jag slog igen pärmarna. "Vill du vara get?" frågade han. Ja, varför inte, tänkte jag.
Tv-spelet "Goat simulator" är en absurd verklighetsflykt som får Kafkas skalbaggemetamorfos i "Förvandlingen" att blekna. Men tyvärr, någon intellektuell stimulans får man icke även om spelet ger nya perspektiv på existensen. Så efter ett par timmar som klumpigt kreatur scannade jag av bokhyllan efter olästa romaner.
Ocean Vuongs "En stund är vi vackra på jorden" kom 2020 och blev med rätta kallad en litterär sensation. En självbiografisk berättelse om en pojke född i Vietnam men som växer upp i USA. Berättelsen om hur han som tonåring möter Trevor är bland den mest smärtsamt vackra skildringen av en kärleksrelation som jag har läst. Språket (översättning av Andreas Lundberg) är så exakt att det är som att varje ord balanserar på en slak lina, berättelsen är så skör att bokstäverna måste sättas ned med stor försiktighet. Jag läser utan att knappt våga andas samtidigt som jag genomsköljs av tankar som jag aldrig har tänkt och känslor som jag aldrig har känt förr.
På samma sätt öppnar den argentinska författaren Camila Sosa Villada dörren till en värld av såväl magisk som brutal realism i "Nattdjur" (översättning av Linnea Rutström). Jaget föds som pojke på landsbygden, men läsaren möter henne i storstaden där hon försörjer sig som prostituerad transvestit. På ett lakoniskt men samtidigt febrigt och smärtsamt vackert språk skildrar Sosa Villada utanförskapet och våldet, men också kärleken till det adopterade barnet och systerskapet mellan transorna.
Båda romanerna skildrar svåra livsvillkor i delar av världen där jag aldrig har satt min fot, identitetssökande som jag aldrig har behövt gå igenom, erfarenheter som jag aldrig har kommit i närheten av. Att vidga sin litterära horisont är också att vidga sina verkliga perspektiv. Jag är övertygad om, och jag vet att det låter pretentiöst, att vi blir mer empatiska och bättre människor av bra litteratur.
Ofta går vi i samma cirklar i livet – och i litteraturen. Det är bekvämt och tryggt att inte bli utmanad. Men är du mätt och nöjd och vill ta semester från dig själv, men inte bara vara en get, rekommenderar jag att titta in på världslitteratur.se eller googla på listor som bokälskare världen över har gjort med läsutmaningar.