Lisa Zetterdahl: Vad vill jag att mina barn ska bära på?

Det är två saker som sker parallellt: jag läser poesi och letar hus. Det finns så mycket fula hus. De ska inte bli mitt framtida hem. Då är det lättare med poesin, där måste jag inte välja bara en bok, utan kan bläddra och botanisera hur mycket jag vill. Ja, som på Hemnet, om man vill göra en lite sämre liknelse.

Jag är uppvuxen på den östgötska landsbygden, flyttade till Skåne och Malmö för drygt 15 år sedan. Nu drömmer jag och min familj om att lämna stan och flytta närmare naturen. Men var? I Skåne där vi har vänner? I Östergötland där vi har rötter? Kanske Bohuslän som vi gärna besöker? Hur vet man var man ska bo? Vad som är skillnaden mellan drömmen om ett rött trähus vid skogskanten med syrener i trädgården, och en verklighet med mörka slaskiga morgnar med lång väg till förskolelämning och jobb?

Jag vet i all fall att jag började läsa en ny diktsamling som fångade mig direkt. Vad är det som gör att man känner sig direkt hemma i en text? De där sällsynta gångerna när jag vet från de första orden att jag måste läsa detta. Här är det den klara blicken och samtidigt suggestiva tonen, och angelägenheten:

”Du minns vintern som aldrig kom, / snön när den inte längre föll. // Djurkroppar i skogsbrynet

som på avstånd / såg ut att vara en del av framtiden. // Barn är unga nog att förutspå framtiden/

genom att se tillbaka på historien. // De skriver futharkens sorg med kritor på asfalten, / fyller

garageuppfarterna med utmärglade kritstreckgubbar, / kalkvita berg, skogar och solar.”

Poeten Jerker Sagfors.

Foto: Emelie Asplund

Jerker Sagfors diktsamling heter passande nog ”Att lämna sitt hus”. Huset är här dels någonting konkret, men även en bild av hur vi övergett vårt större hem – jorden. Boken handlar om hur vi sviker våra barn, och den värld vi lämnar efter oss till dem att försöka överleva i. Om klimatkrisen som vi inte klarar att berätta om för barnen, en föränderlig natur som vi fjärmat oss från, och nu vet vi inte vad som ruvar i mörkret. Boken skildrar resterna av en medelklassens familjetrygghet, där otryggheten kommer allt närmare. Vi lämnar barnen ”spöklikt upplysta av skärmljuset”, när vi lämnar vårt hus. Barnen skildras även genomgående som fåglar, till exempel säger barnen: ”Jag är en fågel som blåst in / genom det öppna fönstret / och inte hittar ut.” Barnen har fortfarande en koppling till naturen, en äkthet, som de vuxna saknar.

Jag läser boken på helspänn, och sedan läser jag den igen. Jag vill stanna i den.

”Vi skulle kunna berätta för barnen / om fåglarna, / men vem skulle därefter / kunna se dem i

ögonen? // De skulle skingras, / som rökpustar i vinden, / och vi skulle aldrig lyckas / att samla

in dem igen inför natten. // De skulle bosätta sig i flockar / där de tror att skogarna är belägna, /

där kartorna markerar hav och där bergen / lämnat spår i jorden. // Asfaltsinnergårdarna skulle

de måla signalgröna / till minne av sig själva. / De skulle försvinna. / Sluta vara barn. / Bli vi.”

Jag googlar för att ta reda på var poeten bor, vad huset är värderat till. Vet ingenting om eventuella syrener i trädgården. Kollar på Hemnet efter hus till salu i området. Men jag kan ju inte välja hans hus, bara för att hans bok grep mig. Vad håller jag på med?

Lisa Zetterdahl dras till det östgötska landskapet.

Foto: Wiki Commons

Jag antar att barnen är en del av det som är svårt. Att jag vill välja rätt, för deras skull. Jag brukar tänka att det yttre landskapet påverkar det inre landskapet. Jag känner hur jag bär de östgötska skogarna, åkrarna och mörka sjöarna inuti mig, platsen där jag växte upp. Jag dras till dem, samtidigt som jag alltid längtat efter något annat. Vad vill jag att mina barn ska bära på? Ja men inte är det korsningen Nobelvägen/Amiralsgatan i Malmö.

Amiralsgatan har sin egen historia. Vykort från 1900.

Foto: Okänd

Amiralsgatan i Malmö duger inte som barndomsplats för Lisa Zetterdahl, hon vill ge sina barn något annat.

Foto: Wiki Commons

Jerker Sagfors blottlägger det svåra. Det svindlar när han går tillbaka till Erik Lindegrens ord om att någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, fast vänder på det: ”Någonstans inom oss /finns en plats / där vi aldrig kan vara tillsammans.”

Vi söker väl egentligen bara en plats där vi tänker oss att livet ska vara sannare, närmare, än nu.

Men finns den?

”Du försöker förklara skillnaden / mellan vindens sus i asp och tall / genom att be barnen

blunda / och blåsa dem i örat. // Deras ansikten slappnar av, / de tappar kinderna, ögonen och

underläppen, / ger efter för gravitationen / som om de sover och drömmer / och de färdas

någonstans / där ni bara kan mötas / på detta vis. // Till en plats du aldrig skulle vilja lämna. /

Till en plats du skulle kunna bygga ett nytt hus på.”

Lisa Zetterdahl, poet med östgötska rötter

Foto: Henrik Andersson

Var vi ska bo vet jag inte. Jag letar vidare på Hemnet. Men jag vet i alla fall att det kan finnas hem i litteraturen.

Lisa Zetterdahl är poet med rötter i Ringarum