Regissören Magnus von Horn har nominerats till en Oscar i kategorin bästa internationella film.
Till en början kan det vara svårt att se några uppenbara fördelar med USA:s nya personlighet. Trump lägger upp avskyvärda AI-inlägg om Gaz-a-lago. Alla statligt anställda ska tvingas maila Elon Musk. Rysslands roll i kriget mot Ukraina undermineras. Mediehus som AP och Reuters nekas tillträde till Ovala rummet, och Putin har slutat ses som en diktator. Det känns faktiskt helt förskräckligt.
USA:s nya ansikte verkar inte heller uppskattas på andra platser i världen. Tesla-aktien störtdyker. Regissören David Cameron hotar att stanna i Nya Zeeland. Landet i väst har på kort tid gått från en förebild i allt till land non grata. Att tycka om USA, eller något som överhuvudtaget härstammar från landet, har hamnat i dålig dager.
Men något positivt finns. Amerikaniseringen av vårt samhälle kan äntligen ta slut.
De senaste årtionderna har vi försummat varandra i Europa. Gemene man kan trettio stater i USA – men knappt tre städer i Finland. Vi blir helt till oss varje gång Will Ferrell siktats på en restaurang i Sverige, men vi kan inte nämna en nu levande portugis. Jag hade inte ens kunnat en polack, om inte president Donald Tusk haft ett så roligt namn.
Medan vi längtat till ett land som ligger tolv timmar flyg bort har vi gått miste om något. Vi har glömt vad det betyder att vara goda grannar. Så har det inte alltid varit. Tänk de vackra europeiska lånorden vi har. Etui. Chambre Séparée. Rendevouz. Ordet fönster. Vi brukade vara mindre rädda för det som var svårtillgängligt. Svenskar och danskar förstod varandra. Vi köpte Le Monde och diskuterade Churchills förehavanden. Sedan kom åttiotalet och Turkiet gav oss kebaben. Det var det sista bra som hände innan USA blev ensam källa till hänförelse.
Vet ni vad unga idag längtar efter?
Att köpa Scrub Daddy, Reese och Skittles. Få träffa Mr Beast. Amerikanska lånord vi får in? Brain rot. Goona. Edga. Mewing. Min fjortonåriga lillebror är så amerikaniserad att han grät när Hooters konkade.
Dagens unga VET inte vad memma är. Vi har svenskar som på allvar håller sig vakna till Super Bowl. Linköpings fyra nordiska vänorter känner sig helt försummade när vi lanserar ännu ett amerikanskt burgarställe. Tönsberg i Norge, Isafjardarbaer på Island, Joensuu i Finland och Roskilde i Danmark – vi kan väl börja om igen?
Det finns förebilder. Ni kanske känner till den svenske filmskaparen Magnus von Horn. Han är nominerad till en Oscar i år för den danska filmen Flickan med nålen. Han berättar i Kulturnytt i P1 om sitt intåg i filmvärlden, där han gått en något ovanlig väg genom filmskola i Polen, trots att han saknar koppling dit. Idag kan han flytande polska och bor med fru och barn i Warszawa.
Gemene man reagerar.
– Med dom framgångarna? POLEN? Åk till Los Angeles!
Men vet ni vad grejen med Polen är? Det är ett jävla kanonland. Isch. Som också ligger typ en halvtimme bort.
I somras bilade jag ner till Frankrike. Fyra vanliga svenska turister i en gammal sliten Renault. När vi gled ut genom södra Tyskland såg vi vägskyltar mot Barcelona. Linköping är genom väg och räls oändligt mer knuten till samtliga Europas städer än Washington DC. En hel kontinent ligger här och väntar på oss. USA gör inte det. Så låt oss ta del av varandra.
Det finns nämligen ett hålrum att fylla. I Linköping bor det 80 000 ingenjörer som plötsligt fått väldigt mycket fritid nu när fritidsintresset Tesla är dödsdömt. En ocean av tid att lyssna på fado och äta ćevapi i Tyrolerhatt. Ringa en vän i Joensuu. Gör det! För Europa, i tiden.