Vad försökte egentligen Liberalernas partiledare Johan Pehrson säga?
Vad försökte partiledare Pehrson säga? ”Plötsligt hade språket fallit sönder helt för honom.” Ingen begrep något. Meningar säckade ihop. Språket rämnade och upplöstes liksom vatten mellan fingrarna. Bokstävernas stroke. En dimma av upplösningar. Ingen förstod något. Därför gick det inte heller att ställa följdfrågor.
DN:s Alex Schulman fick in en riktig fullträff, tycker vår krönikör Christer Fällman.
Det här fenomenet med det som löses upp är intressant. I kristider söker vi gärna efter trygghet och fasta värden. Stabila ideologier. Motsatsen är ändå spännande. Det som löses upp är inte samma sak som det ”som löser sig”. Men det är besläktat med det flyktiga. Det visste redan de gamla grekerna.
1. Sokrates med studenter och två fruar, målning av Reyer van Blommendael från 1675. 2. "Herakleitos", målning Johannes Moreelses från 1630.
Filosofen Herakleitos levde i slutet av 500-talet före Kristus. Han brukar tillskrivas yttranden som att ”allt flyter” "(Panta rhei") och ”man kan inte stiga ner i samma flod två gånger”. Men förmodligen lär det ha varit Sokrates ett par hundra år senare som skulle ha sagt det. I alla fall fanns det filosofer som inte trodde på statiska fixstjärnor och stenfasta föreställningar. Det mesta flyter, rör sig och upplöses i naturen och livet. Det är dialektiskt. Salt löses i vatten.
1. Ovidius i Hartmann Schedels "Nürnbergkrönikan" från 1493. 2. Albert Einstein 1921.
Den romerske skalden Ovidius, känd för sina metamorfoser skrev bland annat: ”Allting förändras, men ingenting förgås”. Egentligen samma tanke som att energi är oförstörbar. Den bara transformeras som hos Albert Einstein. Energi löses upp och antar andra former.
Michelangelo Antonioni ger regi.
Låt oss hoppa fram ett par tusen år i upplösningens anda. 1966 upplevde jag starkt och minnesvärt Europa-premiären av Michelangelo Antonionis film ”Blow Up”. Den handlar om en fotograf som i sitt mörkrum framkallar foton exponerade i en park. Under processen tycker han sig se en okänd människa bland buskarna. Är det en mördad person? Eller mördaren? Gåtan kräver en lösning. Han förstorar upp detaljer mer och mer. Zoomar ut. Förstorar och förstorar de analoga, svart-vita bilderna. Till sist löses allt upp. Han ser allt som i en dimma. Inget blir kvar av något som kanske var ett dödsfall. Fotot är inget bevis. Det närsynta seendet är ingen hjälp. Allt löses upp för hans blick. Det fanns ingen lösning. Besvärande för alla som tror att ”bilder inte ljuger”.
Antonionis film är en milstolpe i filmhistorien. Den undersöker hur mycket sanning det egentligen kan finnas i perception och medier som kan manipuleras. Kan vi lita på det vi hör och ser? Fake news strömmar in överallt. Källkritik blir allt viktigare.
I dag kan vi ju lätt känna igen oss framför dataskärmen. Ju mer en pixlig bild löses upp, desto svårare är det att se och förstå vad den ursprungliga bilden bestod av. Klick-klick och skärpan försvinner. Allt löses upp i intet. Allt fast förflyktigas.
Christer Fällman skriver krönikor om bildkonst.
Den flytande, dekonstruerade världsbilden var ju för övrigt hela postmodernismens grundsats under några decennier i slutet av förra seklet. Tron på hierarkiska ideologier var demonterad. Fördelen var ändå att denna löslighet inte befrämjade fundamentalism – till en början. Sen gick det också åt skogen. Nya stenhårda fundamentalister tog plats på scenen.
Vi får hoppas att de också löses upp. Det kanske löser sig.
Christer Fällman skriver om bildkonsten i Östergötland