Sophia Jarl (M) får nu kritik från hela landet för sin kulturpolitik i Norrköping.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, i sociala medier uppmanas nu artister att inte längre spela i Norrköping på grund av den nya kulturpolitiken.
Ett svar på frågan står att finna i de längre intervjuer jag gjorde med kommunalråden Sophia Jarl (M) och Christopher Jarnvall (SD) förra hösten, strax efter att de bildat ett nytt styre i Norrköping. Där framgick de ideologiska motsättningarna dem emellan, Jarl som i högre grad ville försöka förena kulturlivets relativa frihet med marknadsekonomiska lösningar och Jarnvall som framöver ville se en mer traditionalistisk, nationalistisk och lokalpatriotisk kulturpolitik som innefattade åtminstone visst mått av politiskt styre över kulturverksamheternas innehåll.
"Det finns inte på kartan att Norrköping inte skulle ha en symfoniorkester", sa Christopher Jarnvall (SD) inför utredningen om en utförsäljning av Louis De Geer konsert & kongress.
Nu knappt ett år senare tänker styret skapa ett superkontor som ska samla kommunen i en främst tillväxtinriktad organisation. Det innebär att kultur- och fritidskontorets verksamheter sprids under andra avdelningar och att kultur- och fritidsdirektören (med flera andra direktörer) försvinner och ersätts med en tillväxt- och utvecklingsdirektör. En förlaga lär finnas i Region Norrbotten som med en liknande organisation lyckades kapa kostnader.
Det är tuffa tider och alla verksamheter inom Norrköpings kommun ska spara, så också kulturen. När Sophia Jarl förklarar det så i ett slags svar på Stefan Jonssons text, som får Norrköpings framtid att verka lika dystopisk som ett framtida överkommersialiserat och auktoritärt samhälle i en Paul Veerhoeven-film (“Robocop”, “Starship Troopers”), pekar hon just på att alla måste dra ner på sina utgifter.
Stefan Jonsson, Norrköpingsbo och professor i etnicitet vid Linköpings universitet, har fått Sverige att förfasas över Norrköpings nya kulturpolitik.
Att Norrköping behöver göra något åt sina sociala och mänskliga kostnader är tydligt, även om staden knappast är ensam om att hantera det i Sverige. Men när jag själv talar med människor som arbetar inom omsorgen och får höra berättelser om hur hemlösa narkomaner och papperslösa bosätter sig i hyrehusens källare i Hageby eller hur omfattande språkförbistring och brist på kunskap bland anställda utsätter äldre och sjuka för risker, förstår man att det finns mycket att ta tag i. För mig som är uppvuxen i Norrköping är det inte roligt att se hur fattigdom och utanförskap har blivit en påtaglig del av stadsbilden.
Louis De Geer Konsert & Kongress.
I Expressen beskriver Jarl konsekvent sina kritiker som den "bortskämda kultureliten” (dit hon räknar Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet och DN-medarbetare), trots att musikerna i symfoniorkestern och andra kulturarbetare och tjänstemän knappast är några krösusar. Genom att privatisera Louis De Geer-hallen förväntas SON också förändra sin repertoar och i högre grad stå för sina egna kostnader (Jarl finner subventionen av biljetter orimligt hög), vilket kan betyda mindre Benjamin Britten och Allan Pettersson och mer John Williams och Andrew Lloyd Webber.
Blir det mer John Williams och mindre Allan Pettersson för SON framöver?
I själva verket är Norrköpings kulturliv, för en förhållandevis liten utgift, en investering i gott anseende med fina institutioner som SON, konstmuseet och stadsmuseet, exempelvis. Bilden av “kulturstaden” utifrån sett är att den är dynamisk och på gång. När jag själv talat med människor inom verksamheterna finns också en uppgiven upplevelse av dessa verksamheter till slut riskerar att bli kulisser när man hela tiden tvingas vända på vartenda öre.
Vackra Industrilandskapet är en viktig del av Norrköpings identitet.
När jag intervjuade Jarl och Jarnvall frågade jag dem om ett borgerligt styre och ett nationalistiskt konservativt parti inte ska värna kulturinstitutioner som faktiskt vuxit fram ur ett borgerligt samhälle, inte minst den symfoniska musiken och den moderna bildkonsten. Samtidigt kan Jarls inriktning knappast förvåna Norrköpingsborna, hon har varit öppen med den i åtminstone alla publika sammanhang jag tagit del av.
Lars Stjernkvist (S), Norrköpings tidigare starke man.
För några månader sedan lyssnade jag till Norrköpings tidigare så starke man Lars Stjernkvist (S) när han berättade om hur ett Norrköping på dekis, mitt under 90-talskrisen, lyckades få liv i Industrilandskapet och det kulturnav som i dag kallas Hallarna, en viktig nod för ung kultur och fria utövare. Kultur är en tillväxtbringande faktor, det visar forskning, men frågan är hur man kanaliserar den. Det är ju en verksamhet som framför allt skapar reflektion (också självrannsakan), mening och identitet. Det senare är viktigt, utan sin identitet är Norrköping ingenting, en död kulturhuvudstad i Östergötland.