Kurslokalen visar sig vara belägen i en vildmark. Inte för att den ligger ute i spenaten, tvärtom, den är inrymd i en av hundratals ogästvänliga stål- och glaskolosser på det som för inte länge sedan var gärden och jordbruksbygder men som nu är en stad i staden, en efter kontorstid död metropol av miljoner små och stora företag med namn som säger att här sysslas det med VIKTIGT och AVANCERAT: Unitrennd, Melovisp, Prerogatur, Ypsilett Blamech. Ungefär. En labyrint till vilken det helst inte går någon busslinje.

Östgötatrafikens app berättar snällt var närmaste hållplats är belägen i förhållande till adressen där målerilokalen ligger. Jag kliver av där. Mitt i ett område med radhus. Motortrafikleder. Inget stämmer. Jag får fråga mig fram, när jag oväntat stöter på en livs levande människa i denna i ordets sanna bemärkelse obygd.

En halvtimmes promenad senare är jag, försenad, framme vid kurslokalen, ivrigt förbannande Östgötatrafik-appen som tydligen inte heller förmår hitta i detta moderna helvete i utkanten av residensstaden. Intill kurslokalens ingång finns en busshållplats. Den kände Östgötatrafiken inte till.

Men väl i kurslokalen känner man sig bättre till mods. I mitten av detta omänskliga hus pågår hantverk: det smids och formas. Det målas och kladdas. Stafflier och paletter är befriande färgfläckade, gamla glasburkar att ha penslar i, stökigt och fullt av tecken på kreativa utbrott.

Man blir inspirerad. Och ytterligare inspirerad av den lika färgfläckiga, glada, av konst sant besjälade läraren är det bara att sätta i gång.

Det är fruktansvärt svårt. Varför? Antagligen för att en förväntar sig att det ska… bli något. Se vad det föreställer kanske. Eller det ska uttrycka något. Vad är bara kladd och vad är en bild? 

Alltså visar det sig att detta att pröva ett nytt uttryck är en verklig prövning.

För mig finns bara ett sätt: dutta ut en jädrans massa färg på paletten, blanda som bara attan, doppa penslarna däri och låt dom dansa över pannån eller papperet. Fullt ös. Inte tänka, bara göra. Och se.

Det blev inte så dumt. 

Det kanske bästa var att mitt måleriutbrott fick spridning. Jag visade mina bilder för nära och kära och de satte i gång. Även barnbarnen är numera akrylfläckade.

Sista kvällen blev det krokiteckning. Det, mina vänner, är en annan historia. Den utmaningen blev att stå inför Mount Everest iklädd träskor.