Om Trumps väljare (minns ni dem?) representerar allt som är fel representerar de allt som är rätt.
Till skillnad mot den förre presidentens supportrar finns inte en uppsjö av djuplodande analyser om varför den här gruppen är som de är och varför de gör som de gör. Det blir lätt så när alla tycker de har så rätt. Och med alla menar jag storföretag, internationella samfund, Twitter och YouTube, New York Times ledarsida, CNN — ja, alla som håller med varandra om allt.
Inga röster hörs mer i USA just nu än deras: de vältaliga, välbärgade, välutbildade, progressiva vita kvinnorna från demokraternas självsäkra vänsterfalang. De sätter tonen överallt: skolkommittéer, föräldragrupper, bokklubbar, styrelserum, marknadsföringsavdelningar, redaktioner och universitet.
Utanför deras hus står skyltar med ord som ”Hatet har inget hem här” eller ”I det här hemmet tror vi att kärlek är kärlek, feminism är för alla, ingen människa är illegal, science is real.” De som tycker fel tycker att skyltarna är urbota fåniga medan de som tycker rätt tycker att de är viktiga (“Var kan jag beställa en? Måste ha!”).
De läser böcker som Ibram X. Kendis ”Så blir du en antirasist” och i deras profiler på sociala medier ingår pronomen (she, her) som en självklar identitetsmarkör.
Inbäddade i sina lummiga villaträdgårdar lägger de ut texten om betydelsen av white privilege — nej, de vita opiatmissbrukarna i husvagnsparken är inget undantag — och anmäler sig till föreläsningar om white supremacy.
Själv är jag ju också antirasist såklart men inte på rätt sätt. Jag tycker Ibram X. Kendi och hans idéer om omvänd diskriminering (“det enda botemedlet mot dåtida diskriminering är nutida diskriminering”) är helt uppåt väggarna, men det tycker inte dem som tycker rätt.
Likt en armé som gör givakt byter den här gruppen profilbild i enlighet med senaste påbudet. När munskydd blev obligatoriskt publicerades givetvis selfies tillsammans med ett uppfordrande: Mask up!
De är USA:s egna brahminer, upplysta och bättre vetande, alltid redo att tillrättavisa när andra krånglar till det med rätt och fel.
Ibland känns det som att sitta i ett klassrum med dem vid katedern. De bråkiga eleverna vill tala nyanser, vända och vrida på komplicerade frågor, titta på statistik och ifrågasätta. Var verkligen den fruktansvärda dödsskjutningen i Atlanta av åtta kvinnor, varav sex hade asiatiskt ursprung, ett utslag av vitt hat mot asiater? Fanns det inte tecken att andra faktorer spelade in?
För dem som tänker rätt var svaret givet så fort identiteten på offer och gärningsman tillkännagjordes. Sitt ner i bänken. I det här klassrummet finns bara en sanning.
Det är tack vare dem som latinamerikaner numera ska benämnas ”latinx” och inte ”latino”. Ingen förstår riktigt varför — allra minst latinamerikanerna själva — men nu är det så. Det som var rätt igår är fel — eller rentav hat — idag.
I deras sällskap förväntas alla tycka likadant. De behöver aldrig bita sig i tungan eller riskera avstängning på sociala medier. Därför kan de häva ur sig lite vadsomhelst om dem som marscherar i otakt. Jag har aldrig träffat de där hatiska människorna som de pratar om men det ska tydligen finnas gott om dem, eller så stannar bara toleransen där nyanserna börjar.
De gör underverk för USA:s polarisering, fast i fel riktning. Och det är ju olyckligt när de vill så väl.
Ulrika G. Gerth växte upp i Åby men bor sedan många år i nordöstra USA. Hon nås via ulrikag@gmail.com.