När jag behöver ställa en fråga till delstatens central för sjukförsäkringar ringer jag minst tre gånger. Av erfarenhet vet jag att varje person ger olika besked och då gäller det att gissa vem som låter mest rimlig. Om det blir fel – vilket det ofta blir – är det såklart jag som får ta smällen.
Jag har genom åren lagt dussintals timmar på att stångas med centralens byråkrater. Jag har skickat samma formulär om och om igen (“vi kan inte hitta det första”) och väntat i timslånga telefonköer bara för att, när någon äntligen svarar, höra ett knäpp och sedan tystnad i luren.
Värst var när vi förlorade sjukförsäkringen i en månad eftersom vi “inte skickat in rätt dokumentation”. Ett par veckor och sjuttioelva samtal senare insåg de dock att problemet låg hos dem (“Oj, det blev ett tekniskt fel”).
Centralen åtnjuter just nu en av fem stjärnor i betyg i Google där flera rasande kritiker skriver att noll borde finnas som alternativ.
Med andra ord är jag inte förvånad att rösträkningen gått knackigt i USA. Alla som drabbat samman med amerikansk byråkrati vet att det kan vara en blodtryckshöjande övning att forcera den röda tejp som omsorgsfullt virats runt hela bygget. Lägg till miljontals fler poströster än vanligt och det blir lätt riktigt svettigt.
Kanske har presidentvalet när detta publiceras äntligen avgjorts. Kanske fortsätter rösträknandet ackompanjerat av allt vildare anklagelser om valfusk.
Förhoppningvis har i alla fall Georgia räknat färdigt. Där behövde valdistrikten bli påminda om att de måste “trycka på uppdateraknappen” på datorn för att de senaste resultatet skulle bli tillkännagjort.
Även i Pennsylvania tillstötte problem. Först fick 29000 väljare fel röstsedel hemskickad. Sedan gick inte flera röstsedlar att scanna, datum saknades, och signaturer gick inte att utläsa. Det blev till slut så rörigt att personalen var tvungen att pausa räknandet hela torsdagen för att reda ut vad som hänt.
Under tiden fortsätter de döda att göra sina röster hörda i valet utan att någon längre blir speciellt förvånad. I Michigan, till exempel, visade det sig att William Bradley, död sedan 1984, ändå lyckats skicka in en brevröst.
I Washington, DC, berättar en man att en kvinna som brukade bo på hans adress och avled 2008 förtidsröstat i varje val sedan 2014 (vissa sajter dokumenterar väljares röststatus). Kvinnan fick även en av de miljoner röstsedlar som i år skickades ut som del i den nya brevröstningen. Och i min egen kommun noterade jag att en granne som avled förra året fortfarande fanns med i röstlängden under primärvalet.
Amerikansk byråkratis notoriska strulande har bland annat förevigats av den arbetsskygge brevbäraren Newman i TV-serien Seinfeld. Kanske var det en Newman som gjorde att en vän här i Massachusetts i veckan fick ett brev från delstaten Connecticut där det framgick att hans körkort dragits in på grund av en förseelse där 2015. Problemet var bara att incidenten gällde hans pappa som delar samma namn. Än värre: pappan var avliden sedan fyra månader vid tidpunkten för den påstådda förseelsen.
I ett sådant klimat frodas givetvis konspirationsteorierna. Om den egna kandidaten förlorar är det helt enkelt något lurt. Det var ju därför demokraterna lade tre år på att försöka bevisa rysk inblandning i det förra valet.
Om president Trumps anklagelser om massivt fusk visar sig vara ett lika stort luftslott återstår bara att gnälla på byråkratin och erkänna sig besegrad. Men det är inte lika spännande förstås.
Ulrika G. Gerth är uppvuxen i Åby och bor sedan många år i nordöstra USA. Hon nås via ulrikag@gmail.com.