I slutet av mars är jag övertygad om att Sverige står inför en katastrof. Matematiska modeller visar att covid-19 kommer ta livet av tiotusentals svenskar.
Medan den svenska befolkningen snabbt uppnår flockmentalitet om vad som är rätt väg framåt sällar jag mig till kritikerna som ifrågasätter vad chefsepidemiolog Anders Tegnell håller på med. Jag är inte den enda som undrar. Sverige är plötsligt hela världens olydiga unge. Alla mina vänner känner till det svenska “experimentet”.
Hos oss i Massachusetts däremot tas det i med storsläggan. Bra! Vi tar det här på allvar! Medan Tegnell pratar om regler vid bordsservering stoppar vi alla flyg in i landet. Den 17 mars stängs alla skolorna i delstaten. En vecka senare måste alla affärer utom livsmedel och apotek slå igen på obestämd tid. Restauranger får enbart servera hämtmat. Telefonmeddelanden uppmanar alla att stanna hemma. Lekplatser förseglas med gul tejp. Kommunen häller barkmull i skateboardparken.
Allt ackompanjeras av beslutsamma hejarop på sociala medier. Vi klarar det tillsammans! Krossa kurvan.
Så går dagarna. Dagarna blir till veckor. Veckorna blir månader. Under sex veckor lämnar vi inte huset med undantag för att gå ut med hunden. Vi köper en studsmatta så barnen kan röra på sig. En vän desinficerar alla matförpackningar med klorin. En annan säger att hon nog stannar inne tills det finns ett vaccin.
I bakgrunden slår amerikansk media på lockdown-trumman. Republikanska guvernörer som öppnar upp och inför liknande restriktioner som i Sverige anklagas för att offra människor på löpande band (farhågorna slår aldrig in).
Ping! Det dyker upp en bild från min bror i Göteborg. De äter middag med en annan familj ute i vårsolen. Jag undrar om vi bor på samma planet.
I maj tar jag och maken till slut varsin campingstol och går ner för att träffa vänner längre ner på gatan. En granne tittar ut: ”Det ser ut som ni är på väg någonstans...var är era munskydd?”
En känsla av obehag börjar infinna sig. Jag går med hunden längs öde gator och tittar in i mörka affärer. Vår kurva pekar visserligen åt rätt håll men det gör den i Sverige också. Men när New York Times rapporterar är det Sverige som står för misslyckandet och vi som är föredömet trots att Massachusetts dödstal per miljon invånare är dubbelt så högt och arbetslösheten skenar.
Så kommer George Floyds grymma död under en stövel på en polis i Minneapolis och under några veckor är det som covid-19 aldrig existerat. Samma politiker och invånare som gjort religion av ”Stay Home!” hyllar nu demonstranterna som drar fram sida vid sida. Nu säger de istället att det är rasismen som är det verkliga viruset och alla som inte marscherar i takt till de nya direktiven — ja, de är rasister allihop.
Jag tänker tillbaka på månaderna i isolering, begravningarna där inte alla anhöriga fick vara med, barnen som aldrig loggade in när skolan stängt, och min frisör som precis fått öppna och står där med sitt obligatoriska munskydd. Hon undrar varför hon bara får ha en kund åt gången när 400 demonstranter står på torget 200 meter bort.
Nu är det sensommar och spridningen i vår kommun begränsad till ett enda aktivt fall. Barnläkarföreningen och Dr. Fauci (USA:s Tegnell) säger samma sak: skolorna måste öppna. Men grannkommunerna röstar nej och vår skolkommitté godkänner bara två dagar i veckan i klassrummet. Miljontals barn runtom i landet ska stanna hemma igen.
Det är en politisk charad med oöverblickbara konsekvenser. Och jag är så innerligt trött på att tvingas delta.
Ulrika G Gerth växte upp i Åby. Hon bor sedan många år i nordöstra USA.