Historien upprepar sig inte, men den rimmar, hörde jag nyligen en klok historiker säga.
När Sverigedemokraterna är på väg att bli näst största parti söker jag mig därför bakåt i filmhistorien för att förstå varför vi tycks så blinda för vår egen roll i pågående historiska processer.
Film formar vårt historiska medvetande. Den kan cementera narrativ – men i bästa fall luckra upp dem. Ett narrativ som mainstreamfilm flitigt har befäst, i allt från "Schindler's list" till "Inglourious Basterds", är till exempel att nazister är onda och att vi, genom att inte identifiera oss med dem, ställer oss på rätt sida.
Några filmer från det gångna året hjälpte mig att förstå hur sällsynta (och viktiga) alternativa förståelser av tiden kring andra världskriget är. "Den stora friheten", en av årets bästa filmer, handlar om en homosexuell man som slussas från koncentrationslägret direkt in i fängelset efter krigsslutet. För honom var 1945 ingen vändpunkt. Ett annat exempel är tv-serien "Babylon Berlin", vars tredje säsong släpptes tidigare i år. Serien utspelar sig under det turbulenta 1920-talet och skildrar saker som gemene man inte förknippar med den tyska mellankrigstiden: ett blomstrande kulturliv, en progressiv hbtq-scen och en aktiv kommuniströrelse.
När moderatledaren Ulf Kristersson ena stunden lovar Auschwitzöverlevaren Hédi Fried att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna, för att sedan svika sitt ord och göra just det, får man en känsla av att han inte ser sig själv som en aktör i en historisk process, utan har vaggats in i ett narrativ där han otvivelaktigt står på rätt sida (och där det är så enkelt som att det finns en rätt och en fel sida).
Såklart att nazisterna var onda, men det förflutna har ju passerat. Och framtiden? Den sträcker sig bara till nästa mandatperiod.
Kristersson borde kanske gå och se Ari Folmans bioaktuella film "Var är Anne Frank?". Filmen gör upp med den avpolitiserade personkulten kring den judiska flickan. I filmen vaknar Annes låtsaskompis Kitty upp i dagens Amsterdam och försöker hitta sin vän. När hon frågar får hon svaret att Anne är överallt – skolor och sjukhus är uppkallade efter henne och huset där hon bodde är ett världsberömt museum. Men två kvarter bort gömmer sig flyktingar undan gränspoliser och antisemitismen är på frammarsch.
Likställer Folman dagens politiska utveckling med andra världskriget?
Nej. Men han visar att historien rimmar.