Ni vet hur man sitter med goda vänner, delar livet, pratar om viktiga saker. Plötsligt säger någon någonting som är lite för känsligt, lite utanför de överenskomna spelreglerna. Och så tystnaden, när ett helt sällskap mumlar något ohörbart och tittar ner i bordet.
Ungefär så kan man uppleva de stora medieföretagens beteende när det gäller fällningar i PON eller Granskningsnämnden. Stora, maffiga publiceringar med braskande rubriker. Sedan kommer fällningen och då – tyst. Ohörbart mumlande, harklingar.
Varför blir det så? Jag har fått frågan flera gånger och jag tycker själv att tystnaden är problematisk. I tystnaden uppstår osäkerhet och spekulationer. Mediabranschen upplevs som sluten, oförmögen att hantera kritik och reflektera.
Det pressetiska systemet i Sverige innebär att en person, som upplever att man utsatts för kränkningar i media, ska kunna få detta granskat av tredje part och få upprättelse. Därför finns Pressombudsmannen (sedan årsskiftet Medieombudsmannen) och Pressens Opinionsnämnd (numera Mediernas Etiknämnd). Som utgivare måste man förhålla sig till de beslut som fattas och rikta verksamheten efter pressetiken. När en publicering fälls av PON ska detta publiceras tydligt och på väl synlig plats. Och det gör medierna, vi håller oss till reglerna. Men sen då? Vart tar diskussionen vägen?
Det finns flera anledningar till tystnaden. En av dem är hänsyn till anmälaren, alltså den person som upplevde sig kränkt i media. Man ska komma ihåg att medier faktiskt får orsaka publicitetsskada för enskilda. Det är när skadan är oförsvarlig som medierna träder över gränsen, som inte är absolut utan en fråga om överväganden. Jag har själv blivit klandrad som utgivare vid ett par tillfällen, men aldrig kommenterat klandret offentligt. Även om jag får respektera och förhålla mig till PON:s beslut skulle jag vilja förklara hur vi har tänkt och varför vi publicerade som vi gjorde. Risken är stor att det då upplevs som en kränkning på nytt.
Det är också så att journalistiken i sig är utmanande. Dess uppgift är inte att stryka alla medhårs vid varje givet tillfälle. Den ska kunna skava, uppröra, oroa. Medierna har en lång tradition av att stå upp för sina publiceringar – det är en nödvändighet för att värna pressfriheten. Som ansvarig utgivare är man ofta kritiserad och ifrågasatt, och det hör till rollen. Men kanske har detta fostrat en tradition som gör oss lite tondöva? Som gör att det är viktigare att värna publiceringsrätten än att vara transparenta, lyssnande och kommunikativa?
Tystnaden har till viss del legitima skäl. Och bara för att det är tyst i media är det inte tyst inne i mediehusen. Hos oss diskuterar vi våra fällningar, jobbar med rutiner, förhållningssätt och vår gemensamma pressetiska kompass. Men det är ju inget som på en gång når vår publik.
Jag tror att vi behöver hitta sätt att diskutera pressetiska övertramp offentligt. Det är viktigt för journalistiken och för en fungerande dialog mellan läsare, medieaktörer och samhälle. Det är svårt, men det borde inte vara omöjligt. Tills vi har hittat en konstruktiv och fungerande modell kan jag tipsa om att läsa fällningar, alla publiceras på Medieombudsmannens sajt. Det är intressant och tankeväckande läsning som inte bara angår branschen utan alla som är intresserade av journalistik som en viktig demokratisk funktion.
Anna Lindberg är VD, publisher och ansvarig utgivare i Öst Media