I en annan tid var Sverige som ett enda stort gated community, ett ”grindsamhälle”, avskilt från omvärlden, likt de bostadsområden som finns i bland annat USA sedan 1990-talet, där bättre folk ska kunna leva i fred för sämre.
I mitt minne var vår nation i slutet av 1950- och en bra bit in på 1960-talet liksom mest falurött med vita knutar och omgivet av ett – ganska lågt – vitt staket. Innanför det höll vi på med vårt. Vi hade våra schlagerartister, våra arbetarförfattare, vår hötorgskonst, vår Lennart Hyland i tv. De främmande länderna, för att inte tala om kulturerna, var just främmande, långt borta och rätt bråkiga.
Det sipprade in lite rock’n’roll och en aning annat konstigt men annars gick det mesta sin vanliga, vänliga lunk innanför staketet, som alltså inte var så högt, för inget hotade oss och vår idyll.
När Barbro Svensson nyss och plötsligt visade sig kunna dö ifrån oss var det som om den sista representanten för den där naiva, hyggliga och – i ärlighetens namn – skygglappsförsedda svenskheten försvann för alltid.
Jag har ingen speciell relation till Lill-Babs och hennes låtar. Hon har bara alltid funnits där och mest varit som en sådan där sommarbonad som mormor hade i köket.
Och så plötsligt finns hon inte. Gick något förlorat? Jag vet inte.
Människan Barbro gick ju förlorad och jag tror att alla kände ett sting av sorg och saknad; det gjorde jag, och det var oväntat. Det andra, det där ”något”, förlorade vi för länge sedan. Och det är förstås bra att den egentligen falska, faluröda isoleringen och naiviteten har bleknat bort.
Men ändå. Nostalgi. Längtan efter ett ofta idealiserat förflutet.
Lill-Babs höll på i sanslöst många år, var länge jättestor, jobbade hårt, gav aldrig upp. Gjorde aldrig come-back, bara fanns där. Tydligen aldrig någonsin diva, en generös tjej som nog inte avvisade någon som ville hälsa eller få en autograf. Hon var ursvenskt genomschysst, som det verkar.
Nostalgi sågs för 200-300 år sedan som en sjukdom. Nog kan man drabbas av en känsla besläktad med ohälsa när man fördjupar sig i sitt eget förflutna. Vilket man gör när man rensar sitt hem och sina förrådsutrymmen. Nio lådor böcker, cd-skivor och dvd-filmer har avhämtats av Hjärta till Hjärta. Dem skildes jag från utan smärta.
Men allt det där som dyker upp i förrådet: brev, vykort i massor, julkort, barnteckningar och allehanda påminnelser om ett oåterkalleligen förflutet.
Det har bokstavligen förflutit, seglat bort, trillat över kanten och upplösts för alltid.
Då gäller det att bita ihop, se framåt och stövla vidare mot nya misstag. Till tonerna av ”Klas-Göran” och ”Darling Nelly Grey” med Jerry Williams, rörmokare Fernström, som lät en annan kultur sippra in men var faluröd även han.
skriver krönikor på Kulturen var fjärde vecka