Istället ger vi oss av i samlad trupp, fyra 8-åringar som släpar benen efter sig, fem föräldrar och upp till tre hundar. Det kommer en bil! ropar vi i de kolugna villakvarteren. Akta er!
På 1970-talet gick barn ensamma till skolan. Ett kriterium för att bedöma hur redo en amerikansk 5-åring var att börja kindergarten var att svara på frågan hur långt telningen kunde röra sig från hemmet på egen hand. Åtta kvarter ansågs rimligt. Om dåtidens barn hamnat i min dotters klassrum hade mött tre ledord: safe, responsible, kind.
Jag frågar henne vilket ord hon tycker är viktigast.
”Safe,” svarar hon direkt. ”Ingen får göra sig illa.”
Ingenting formar amerikanska barns och ungdomars tillvaro som mycket som det ordet (trygg eller säker på svenska). I praktiken betyder det att på rasten får ingen bygga snökoja eller leka tafatt. Varje aktivitet är ju förenad med risk och risk ska i möjligaste mån undvikas.
Även psykiskt obehag är ett hot i trygghetslandet. Om lärarna ska rätta med röd penna måste de be barnen om lov. Röda markeringar kan ju göra någon ledsen. Och när åttondeklassarna i höstas studerade Förintelsen fick vi mail med en varning att ämnet kunde skapa oro: ”Vi är mycket noga med att undvika de mörkaste delarna till förmån för en lektion i tolerans…”
Så där håller det på, och hispiga föräldrar från övre medelklassen är inte bara med på noterna; om världen inte samarbetar med avkomman - läraren satte fel betyg! - är de redo att rycka ut.
Visst bottnar det i välvilja men resultatet är en generation med skenande psykisk ohälsa, skriver psykologen Jonathan Haidt i bästsäljaren, “The Coddling of the American Mind” (ungefär: “Daltandet med det Amerikanska Sinnet”).
När de första barnen i Generation Z nådde collegeåldern 2013 märktes ett markant skifte på amerikanska universitet. Trygga rum - safe spaces - blev allt vanligare. Där kan studenter kura med likasinnande, avskärmade från åsikter som de säger får dem att må dåligt. Ord började plötsligt likställas med fysiskt våld. Studenter som vuxit upp i de mest privilegierade miljöer talar nu om hur de “traumatiseras” när omgivningen inte gör som de vill. Kraven på förbud haglar, mot ord, mot böcker, mot föreläsare. Snälla mamma, ta bort det.
Jonathan Haidt jämför utvecklingen med den stora ökningen av jordnötsallergi bland barn. I Israel, där jordnötter från tidig ålder är del av dieten, är få allergiska. I USA, där nötter städats bort för att skydda barnen, har allergin eskalerat. Han menar alltså att ju mer vi försöker rätta vägen efter barnen och inte tvärtom, ju starkare blir reaktionen på riskerna som ohjälpligt finns kvar.
Det betyder inte att vi ska återgå till att låta barn susa fram i bakluckan på bilen utan sluta att till varje pris skydda dem från risker och obehag som hör vardagen till. Baserat på hur vuxenvärlden valt att hantera barnen under pandemin har vi dock en lång väg att gå.
Att den amerikanska safety-kulturen skulle frontalkrocka med ett mikroskopiskt virus var väntat men att så många skulle låta barnen betala priset kom ändå som en överraskning.
“Ta inte av dig masken!” hör jag en mamma nervöst förmana sin 7-åring på väg till ett kalas utomhus.
Risken att flickan skulle avlida vid smitta av covid-19 är 0.001%. Med det är klart, för den som söker absolut trygghet blir hela livet en kamp mot faror.
Ulrika G. Gerth växte upp i Åby men bor sedan många år i nordöstra USA. Hon nås via ulrikag@gmail.com.