Under medeltiden tilläts folket i många västeuropeiska stater att tillfälligt ta över makten i samband med karnevaler och andra fester. Då vändes maktordningen upp och ned. De mäktiga skändades och skrattades ut. Alla kunde bli clowner, dårar eller gycklare och skämta med tronens, spirans och penningpungens makthavare. Under tidigmodern tid stävjade makthavarna den karnevaliska kulturen. Men i slutet av februari och i början av mars återklingar historien i den katolska världens karnevaler.
Likt medeltidens narrar river Donald Trump ned maktens anspråk, ifrågasätter och relativiserar etablerade sanningar genom att kalla dem ”fake news”, samt hånar och beljuger meningsmotståndare. Han talar direkt till anhängarna och lägger ut sin karnevaliskt vridna och karikatyrpräglade verklighetsuppfattning. Med öknamnet ”Crooked Hilary” drog han ned Hilary Clinton från den politiska piedestalen till gatans nivå och visade att den etablerade politiken och politikerna är något att skratta ut. Trump skapade en svartvit skrattspegel av makten. Och lyckades framstå som folkets man.
Stormningen av Kapitolium har utmålats som en terrorhandling, som ett försök till statskupp eller som ett upplopp. Rapporterna i medierna är lite motsägelsefulla. En stor grupp Trumpanhängare trängde igenom polisbarriärer, misshandlade poliser, varav en senare avled, vandaliserade och lyckades tillfälligt stoppade omröstningen.
Några hade säkert långsiktiga terroristiska mål. En del av stormarna var kända högerextremister och Qanon-anhängare. Det förekom sydstatsflaggor, bomber och någon hade med sig redskap för att lyncha misshagliga. Andra verkar ha haft roligt, skändat politikerna och den politiska institutionen, utan tydliga mål när de irrade omkring. En möjlig slutsats är att stormningen var en blandning av ett ganska oplanerat försök till statskupp och en demonstration som utvecklades till upplopp.
Det kollektiva våldet i form av lynchningar och upplopp har historiskt ofta varit försök att återställa ”den goda ordningen”, som rubbats av makthavarna.
De återkommande brödupploppen är exempel på detta. Efter en tids missnöje på grund av matbrist och kraftigt höjda matpriser, samlades en upprörd folkmassa som gick till borgmästare och andra politiska potentater, för att begära att dessa skulle se till att matpriserna sänktes till rimlig nivå. När potentaterna slog ifrån sig och hävdade att de inte alls kunde påverka, gick folkmassan vidare till handlarna, hotade, misshandlade och skändade dem och deras egendom, för att på den vägen driva igenom sin vilja.
I upploppen förenades våld och festande – precis som under medeltiden. Ett genomgående inslag är också att medier och lagens upprätthållare i efterhand sökte efter ledare och syndabockar – som den vrålande, bisonklädde mannen med hornhjälm.
Ett sätt att förstå upploppen är att se dem som ”Massornas teater”, då folkmassor agerar kollektivt utan närmare organisation. Det innebär bland annat att upploppets individer ser sig som en del av en massa och inte är individuellt ansvarig för sina handlingar.
Under 1800-talet var makthavarna rädda för massan, ”den farliga klassen”, däri individen var en fisk i ett fiskstim som styrdes av yttre stimulanser. Särskilt konservativa var rädd för att massan på grund av sin lättrörlighet kunde utnyttjas av karismatiska ledare – av Trumps sort – för revolutionära syften.
En förutsättning var att upploppet uppfattades vara legitimt. När Trumpanhängarna sökte återställa ”den goda ordningen” kunde de hänvisa till presidentens tal om valfusk och hans tal om att stoppa ”det riggade” valet av Joe Biden. Precis som sina föregångare myllrade stormarna in i Kapitolium och förenade likt dem våld och fest. På karnevaliskt sätt skändade de makten. Det var ingen tillfällighet att de trängde in i talman Nancy Pelosis kontor och att en man skröt om sin bravad.
I sambandet med stormningen tog upploppets myllrande logik över. Därför menar jag att stormningen inte var någon renodlad statskupp iscensatt av en desperat ledare, utan samtidigt ett resultat av Massornas teater, där våld och andra känslor förenades.
Björn Horgby är professor emeritus i historia och har bland annat forskat om arbetar- och arbetarrörelsehistoria med Norrköping som undersökningsområde.