Ensemblen Ars Arctica säger sig blanda arktisk kyla med hettan i barockens musik. Därför spelar de alltid i ulltröjor.
Det är en sorts anspänning när jag kommer in i den fullsatta Sankt Lars kyrka för kvällens konsert. Vad är det vi ska få höra egentligen? Evenemanget är en del av Östergötlands Musikdagar och ensemblen Ars Arctica beskrivs i programmet som "en av Skandinaviens främsta barockgrupper". Jag har ingen anledning att misstro det, men det som jag tror lyckats locka nyfikenheten hos den stora massan i publiken är countertenoren Rodrigo Sosa dal Pozzo. En countertenor sjunger det högsta manliga röstläget inom sångkonsten och ligger ungefär i samma register som kvinnornas altstämma.
Ensemblen Ars Arctica säger sig blanda arktisk kyla med hettan i barockens musik. Därför spelar de alltid i ulltröjor.
– Det är som en sorts vårdad falsettstämma. Under barocken så fanns det kastrater som behöll sin pojkstämma genom kastrering men vi jobbar inte så nuförtiden. Däremot passar det en del män att odla sin falsettröst. Den här killen är helt makalös, är man intresserad av sång och barock får man absolut inte missa det här, sa Staffan Mårtensson, konstnärlig ledare för Östergötands Musikdagar, inför konserten.
Man, eller rättare sagt jag, skulle kunna tro att en man som sjunger i falsett har en ganska tunn och spröd röst. Men jag hade inte kunnat vara längre från sanningen. Rodrigo Sosa dal Pozzos falsett har en djup klangbotten och rösten är stark nog att fylla ut hela Sankt Lars kyrka. När jag tittar ser jag en ung man i gul ulltröja, när jag blundar ser jag en belevad operasångerska i aftonklänning. Vissa stunder undrar jag över storleken på sångarens lungor, för han verkar kunna ta toner som pågår i en mindre evighet.
Generellt sett är konserten en sorts uppvisning i rivig, nästan rockig, barockmusik. Är det detta som är en rockopera? Ja, kanske i någon sorts vidare mening av begreppet. Men det är också detta barockmusik kan vara - dansant och känslosamt, lätt att stampa med i. Det är tydligt att vi har att göra med musiker på allra högsta nivå, samspelet mellan instrumenten och sången är verkligen något utöver det vanliga.
Vid de högsta tonerna i Antonio Vivaldis "Cessate, omai cessate" så går det rysningar genom hela kyrksalen, man nästan hör hur håret på armarna reser sig. Stycket handlar om en man som blivit sviken av en kvinna och det här är hans sång till henne. Här märks det verkligen att Rodrigo Sosa dal Pozzo är en musikdramatiker, inlevelsen i texterna förstärker verkligen upplevelsen av stycket.
Efter knappa två timmar börjar konserten lida mot sitt slut. Det är inte alltid man ser extranummer inom den klassiska musiken men de stående ovationerna ville helt enkelt inte ta slut den här kvällen, så ensemblen hade egentligen inget annat val än att komma tillbaka in på scenen. Avslutningen blir en rivig version av Antonio Vivaldis "Sorge I'irato nembo" ur Orlando den galne.
Applåderna ville inte ta slut i Sankt Lars kyrka på fredagkvällen.
Efteråt var Staffan Mårtensson lyrisk.
Vad tycker du om konserten?
– Rodrigo sjunger helt fantastisk. Han är så tydlig, han är så kraftfull, han är så lyrisk. Och det är ju väldigt roligt att se så mycket folk här. Sankt Lars kyrka är en väldigt bra kyrka för den här typen av musik, instrumental och sång blandat i en mindre ensemble.
Det är svårt att göra annat än hålla med, jag tror att alla på plats kände att de fick vara med om något utöver det vanliga.
Östergötlands Musikdagars konstnärliga ledare Staffan Mårtensson var mäkta imponerad av Ars Arctica.