Jag är mitt i en flytt och det känns som att jag drunknar i flyttkartonger. Så mycket pryttlar som omsorgsfullt ska lindas in i papper. Så mycket saker som dyker upp ur skåp och från vind. Skolböcker, min gamla porslinhästsamling, fotoalbumet med Lisa som jag fick av mormor. Hon visste inte själv var hon skulle göra av det.
När jag var två fick jag min första lillasyster. Bara åtta månader senare dog hon. Lisa föddes med ett komplicerat hjärtfel. På fotografierna går det att följa sjukdomsförloppet. En till synes frisk bebis som blir tunnare och tunnare och till slut försvann helt. Jag skulle kunna hitta till hennes grav med förbundna ögon. Så fort det började bli lite varmare var vi där och planterade blommor. Om hösten när mörkret tilltog och löven fyllde marken var vi där och tände ljus.
Så länge jag kan minnas har jag varit medveten om döden, men inte rädd. Det förändrades när jag fick barn. Helt plötsligt känns allt så… lättförgånget.
Jag har ingen aning om var jag skulle ta vägen om min dotter skulle dö. En tid efter det att hon föddes insåg jag också att jag oroade på ett helt annat sätt när min sambo åkte till jobbet. Tänk om det var sista gången vi såg honom?
En bit av mig var också rädd för att flyget skulle störta när mina föräldrar nyligen åkte på solsemester. Och varje gång vi vinkar hejdå till min syster och hennes barn vill jag skrika KÖR FÖRSIKTIGT så högt det bara går. Var kommer de här tankarna ifrån?
Jag läser Joan Didions prisade ”Ett år av magiskt tänkande” och sugs in i författarens tankevärld. Sent en kväll faller hennes man ihop vid middagsbordet. Samtidigt ligger Joans dotter i koma på intensiven.
För att tackla sin makes död begraver sig Joan i böckernas värld, från facklitteratur till poesi. Det hjälper henne att bearbeta sin sorg, men gör henne också medveten om att en del av hennes hjärna är besatt av idén att maken ska återuppstå. Döden är svår att ta in. Att få följa med in i Joans tankevärld är som balsam för själen.
Döden döden döden. Vi kan inte göra annat än försöka göra oss till freds med tanken att den kommer. Samtidigt som jag har blivit mer rädd för döden, har jag också blivit bättre på att leva i nuet tack vare mitt barn. För henne är inget självklart. Vi letar efter månen på himlen och fascineras av vattenpölar. Leva i nuet, lev i nuet, lev i nuet. Vi vet aldrig hur mycket tid vi får.