God kväll, Linköping, Östergötland och Sverige.
Ni kände det?
Ni måste ha gjort det.
Om den första kvällen i Göteborg var ett haveri så var den här kvällen glittrande, kokande (Uje Brandelius smakfulla "Grytan" av älg och kantarell), känslosam och sprakande från det första till det sista numret.
Det kunde ha varit ett finalfält på Friends Arena.
När artisterna och bidragen för Linköping avslöjades i slutet av november slog mitt eget hjärta dubbla slag.
"Den här kvällen är väl värd att vänta på – till och med i ett helt år. Grattis, Linköping. Oj, vilket party det kan bli den 11 februari, när cirkusen landar hos oss med ett högintressant, kittlande och spännande startfält, som innehåller mer än du egentligen kan begära", var ett par rader då.
Jag skriver så här nu.
Den här kvällen var väl värd att vänta på – till och med i ett helt år. Grattis, Linköping. Oj, vilket party vi fick den 11 februari, när cirkusen landade hos oss med ett högintressant, kittlande och spännande startfält, som gav precis allt det du kunde begära.
Från Wiktoria till Theoz.
Att hemmasonen Theoz skulle bli den stora festfixaren var skrivet i stjärnorna, men som han gjorde det en, två och tre gånger i en utsåld Saab Arena med en visslande start och en explosiv final, som fick såväl publiken som taket att lyfta. Theoz har haft ett svindlade år från "Som du vill" förra året via sommarturnén med Diggiloo till "Mer av dig", som förresten Norrköpingssonen Axel Schylström varit med och skrivit.
Han fick visserligen ingen enkelresa till Stockholm utan får, tillsammans med Tennesse Tears, ta en smärre omväg med semifinalen i Örnsköldsvik, men någonstans finns känslan av att vi kommer få se mer av Theoz i avgörandets ögonblick innan vi skickar en vinnare till Eurovision i Liverpool.
Panetoz har skapat sin egen väg i den smittande dansgolvsvältaren "On my way" och var en rejäl krydda i kvällens musikaliska gryta, som onekligen rörde till det och skakade om artistnerverna in i det sista när rösterna skulle in, räknas och avslöjas.
Jag har sparat det bästa till sist.
Maria Sur och "Never give up".
En vacker, storslagen och mäktig ballad tillsammans med en stark historia rensade rent i arenan och landet.
Maria Sur var på väg mot sitt stora genombrott i hemlandet Ukraina i programmet "The Voice" för ett år sedan, men den ryska invasionen av Ukraina stoppade allt och krossade brutalt vardagen och drömmen. Hon flydde tillsammans med sin mamma – via Polen till Stockholm – från hemstaden Zaporizjzja i sydöstra Ukraina.
Hon har aldrig gett upp drömmen.
Nu lever hon i den.
"Never give up" kan var en bild av människorna i Ukraina, men är än mer en bild av Maria Sur.
"En del av sången berättar en del av det jag och vi varit med om, men den handlar också min dröm och mitt motto. Det kan hända jobbiga och tuffa saker runt omkring dig, men ge aldrig upp. Det är min egen kamp för min dröm. Det är min historia. Alla människor, som går igenom svåra saker, ska kunna finna kraft och stöd i låten", sa hon, när vi pratade dagarna före tävlingen i Linköping.
Hon strålade ikapp med sin mamma och sin moster, som var på plats i Saab Arena, och skickade sina tankar till sin pappa, som är kvar i Ukraina.
– Han har inte sett framträdandet än, men jag ska skicka det till honom, sa hon.
Det blev det bästa slutet på en omtumlande kväll på många sätt.