Queen Elizabeth II satt imponerande 70 år på tronen.
Det hade blivit sen kväll, när regnet föll över den skotska kuststaden St Andrews och promenaden hem på trottoaren, som var så blänkande svart den bara kan bli på de brittiska öarna, handlade om världens drottning, det mäktiga universitetet, historien och framtiden. BBC:s sena nyheter, som rundade av besöket på puben Molly Malones i hörnet av City Road och St Marys Place, handlade om Queen Elizabeth II vacklande hälsa och inställda uppdrag.
Det finns en svartbild av drottningen på väggen där.
Den är tagen vid ett av hennes allra första besök i St Andrews 1954, när hon hade suttit på tronen i två år och bara var i början av sin långa livsgärning och stolta plikt.
Som anglofil från unga år här hemma var – och har så alltid varit – Queen Elizabeth II (1926-2022) min egen drottning.
Jag har i eviga och oändliga diskussioner hävdat "världen har och behöver bara ett kungahus".
Vad händer nu?
Torsdagens sorgliga besked från det skotska höglandet och slottet Balmoral, som ligger drygt två timmar med bil nordväst om St Andrews, kommer skriva om kungahuset, dess framtid och dess betydelse. Ingen vet hur. Inget vet när. Den kommer bli annorlunda, men här och nu låter vi tiden stanna en smula och kramas om av de historiska vingslagen.
Queen Elizabeth II har fulltgjort sin plikt med den äran genom årtionden.
En bild, som las ut sent på torsdagen, av Queen Elizabeth II på den stora bildskärmen vid Piccadilly Cirkus i London.
Queen Elizabeth II har varit en hel nations, i bland en hel världs, trygghet genom 70 år av vägen tillbaka från andra världskriget, utmaningar och kriser.
Hon har alltid funnits där.
Hon var en syster, mamma, mormor och farmor för generationer, som var och en har sin alldeles egna historia och upplevelse om, med eller tillsammans med Queen Elizabeth II.
Jag stod nyligen vid Trafalgar Square och blickade ner längs The Mall, som var avstängd för trafik då, mot Buckingham Palace. Storbritanniens flagga "Union Jack" vajade över byggnaden, vilket betydde att drottningen inte var i residenset. Det är just precis i det här området av den engelska huvudstaden monarkin föds, lever och begravs. Drottningen ska ligga på lit de parade i Westminster Hall före statsbegravningen i katedralen Westminister Abbey.
"Drottningen kommer", sa Jean Barrett, som hade sällskap av sin dotter Victoria Shipley till hyllningen av kvinnorna under andra världskriget, när vi mötte paret på en pub 2005.
Det var också i de här kvarteren jag träffade Jean Barrett och hennes dotter Victoria Shipley på puben The Red Lion längs Parliament Street, när engelsmännen firade 60-årsminnet av slutet på andra världskriget. Mrs Barret, som var 85 år då, satt med sin "half a pint of lager" och skulle senare under eftermiddagen vara med vid avtäckningen av ett monument som en hyllning till de engelska kvinnorna under andra världskriget.
Hon jobbade i flygplanet, Royal Air Force, där hon var signalist, och bar två medaljer på sitt bröst – för tapperhet och för segern i kriget.
"Drottningen kommer. Att få den här uppmärksamheten i min ålder berör mitt hjärta. Jag kan nog inte förstå det, men det är också på tiden vi får ett eget monument", sa hon och ögonen tårades av stolthet.
Just det ögonblicket vevas i en fin repris i mina tankar i dag.
Jag sätter punkt på mina rader med ett citat, som jag lånar från en sketch inför firandet av drottningens 70 år på tronen i början av sommaren. Drottningen sitter och dricker te med björnen Paddington, som sveper te direkt ur kannan, plockar fram sin älskade marmeladsmörgås och rundar av sitt möte orden:
"Tack för allt, frun."