Den dagliga ransonen med rom var en nymodighet när amiral Vernon bestämde att den skulle spädas ut med fyra delar vatten innan den delades ut. Men den levde kvar även på exempelvis de här skeppen från 1:a världskriget. Först 1970 delades den sista ransonen ut.
Den 21 augusti 1740 beordrade den engelske amiralen Edward Vernon, av besättningen kallad the old Grog, att sjömännens dagliga dos av rom skulle blandas ut med vatten för att minska fylleriet ombord. Årsdagen av detta övergrepp mot rätten att fly verkligheten firas i modern tid som groggens dag.
När jag drack alkohol som ung var groggen mitt givna val. Uppblandat med läsk gick det lätt att få i sig tillräckligt mycket sprit för att snabbt uppnå en vettig fylla. Det tog på tok för lång tid med öl och vin.
Men även om en praktfylla är ett utmärkt vis att släppa på hämningarna så visade det sig efter ett par år att hämningar faktiskt fyller en funktion. Det är trots allt inte bara jag själv som ska stå ut med mig. Så jag slutade dricka
Av förklarliga skäl är därför mina sommelierkunskaper ytterst begränsade. Om man jäser körsbär blir det rött, päron blir vitt och om man blandar dem blir det rosé. Mer än så hann jag inte plocka upp. Det räcker för att veta ungefär vad jag är ute efter när jag köper en flaska till matlagningen. Vitt i kycklinggrytan och rött i köttfärssåsen. Kanske rosé om man ska göra någon slags kylskåpstömmarstuvning, antar jag.
Rosévin är nog en blandning av röda och vita vinslattar och passar därför förmodligen bra till exempelvis buffé.
Min hustru är sympatisk även utan att anstränga sig och kan utan problem dricka alkohol. Så jag brukar fråga henne vad hon är sugen på innan jag knallar till Systembolaget inför matlagning.
Hon brukar vara specifik med exakt vilken flaska jag ska köpa, men senast bad hon om något fruktigt och smakrikt. Det är långt över min kunskapsnivå, så jag frågade närmsta personal om råd. Han gav mig en liten lista av kandidater och förklarade högtidligt att den ena hade toner av luktsudd, en annan var lagrad i en liten väska och en tredje var gjord på glykolrussin. Och så vidare. Typ.
Plommon är fruktiga och smakrika. Tydligen är jättemånga viner också det. Man måste ha någon mer preferens för att välja rätt.
"Vilken ska jag ta då?" frågade jag.
Han levererade en ny drapa och jag upprepade allt jag visste:
"Fruktigt och smakrikt. Visa mig ditt bästa fruktiga och smakrika."
Samma sak igen. Ny information om varje flaska. Jag testade att lägga till fler preferenser.
"Sås till nötkött", vädjade jag.
"Till kvinna i 40-årsåldern – 164 centimeter med vass tunga!"
"Fruktig. Smakrik!"
Stämningen blev hätskare innan han till slut utbrast att han inte får säga vilken flaska jag ska köpa.
"Du måste välja själv!" sa han.
Jag tog den billigaste.
Systembolagets personal får inte säga till mig vad jag ska köpa. Förmätet av en institution som i övrigt gärna pekar med hela handen.
Här måste Systembolaget luckra upp sitt regelverk. Det är inte rimligt att jag ska behöva börja supa igen för att begripa vilken flaska jag vill ha.