När Crazy Pictures visade sin nya storfilm "UFO Sweden" i Hollywood blev amerikanerna helt galna av förtjusning, de fick se något så exotiskt som en svensk science fiction-film som kastade dem tillbaka till 1990-talets Norrköping!
Det är en charmig nostalgitripp till en egentligen deppig tid av ekonomisk kris och ett stukat "Peking" med dåligt självförtroende. Inget av det märker vi i "UFO Sweden". Precis som när bröderna Matt och Ross Duffer återskapar Ronald Reagans Amerika i tv-serien "Stranger Things" (2016-) blir det lätt förföriskt, tidsresan är en romantisk fond där den verkliga situationen för många människor skyms av igenkännbara trådtelefoner, miniräknare, IBM-datorer, bomberjackor, Carl Gustaf-k-pistar, frisyrer och kläder (en klar fördel är att 90-talet är på modet igen) och inte minst minnesmärken som Leons och en biljakt förbi Halvars kiosk i Saabar och Volvos förstås. Andra tidsmarkörer är uttryck som "fethaja" och innovativa "kryckmongo", Duffers politiska korrekthet och korrigering av det förflutna tar inte Crazy Pictures efter.
Vid sidan av i svensk film aldrig skådade specialeffekter av kosmiska proportioner är scenografi och kostym, in i minsta detalj, och de ständiga dialektskämten (som "va ä dä vi gluttar på?") den stora behållningen. De senare för tankarna till Jonas Fricks festliga actionkomedi “Strul” (1988) där masen Björn Skifs på ren rikssvenska är vilsen bland gangstrarna i "Surbullestan".
Precis som "Den blomstertid nu kommer" (2018) roade sig med thrillerns och katastroffilmens form, leker Crazy Pictures kärleksfullt med genrefilmens konventioner i "UFO Sweden". Tonårshjältinnan Denise (Inez Dahl Torhaug) slirar runt på sin cross genom Norrköping precis som John Connor (Edward Furlong) gör i Los Angeles i James Camerons klassiker “Terminator 2” (1991). Hon är givetvis också en hacker, men har bytt ut handdatorn mot ett Gameboy och är på samma vis jagad av en målmedveten polis (låt vara en högst mänsklig sådan i Sara Shipreys gestalt än Robert Patricks ikoniska mördarmaskin). Hon söker dessutom efter en fadersgestalt när hennes egen pappa lämnat henne för ett “högre syfte”.
De ljusskygga labbet “Stranger Things” får nu sin motsvarighet i SMHI där vita rockar smyger runt i långa upplysta gångar och studerar de märkliga avvikande väderfenomenen i det fördolda.
Det verkliga genigreppet är att låta historien kretsa kring verklighetens “Arkiv X”, föreningen UFO Sverige och deras stora arkiv om oidentifierade flygande objekt i Ljura. Här ges fritt utrymme att driva med nördar och den svenska föreningskulturen med stadgar, mötesdemokrati, kaffe och mazariner.
Journalisten, "melloexperten" och UFO Sveriges vice ordförande Clas Svahn skymtar förbi i en scen i filmen, men annars gestaltas han av Jesper Barkselius i rollen som hans alter ego Lennart Svahn, en man med ömma känslor för Denise som ständigt brottas mellan tro och vetande.
Just lekfullheten och närheten till det parodiska har blivit Crazy Pictures kännetecken, men det är också det som gör den ironiska distansen som ibland skapar ett onödigt avstånd till filmernas berättelser och karaktärer, som att ingenting riktig är på allvar.
Hur som helst visar "UFO Sweden" vägen för fler svenska science fiction-filmer och en coolare marknadsföring för Norrköping kan man inte tänka sig nu när vi står inför bistrare tider. Förmodligen är det värt vartenda öre.