Spriten, konsten och hunden

"Ja, säg den som inte känner till varumärket Absolut vodka", skriver vår krönikör Gustav Borg.

Ryske Alexander Kosolapovs bild till kampanjen "Absolut Glasnost" 1989.

Ryske Alexander Kosolapovs bild till kampanjen "Absolut Glasnost" 1989.

Foto:

Krönika2017-06-10 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag tog egentligen vägen förbi Spritmuseum i Stockholm, några stenkast från Gröna Lund, för att titta på utställningen om seriehunden Rocky, men på väg in fastnar jag istället i rätt nyöppnade ”No label”. Där visas ett urval av konstverken från Absolut art collection, samlingen som är knuten till spritmärket Absolut vodka. Den byggdes upp av dåvarande AB Vin & Spritcentralen mellan 1986 och 2004, och består av mer än 850 verk av ungefär 550 konstnärer.

Det är en rätt märklig blandning av reklam, konst och samhällsförändring som finns här. Produkten, alltså spriten, skulle ju säljas, men samtidigt var man mån om att bygga upp ett rykte där Absolut skulle kännas som en del av nya, hippa kulturella rörelser.

Förutom samarbeten med Andy Warhol, Keith Haring och andra tolvtaggare från konstvärlden, inledde man även djärvare projekt med konstskoleelever och undergroundkonstnärer. Det sistnämnda var kanske som tydligast i ”Absolut glasnost” från 1989, kampanjen med bidrag från regimkritiska konstnärer i det rämnande Sovjet. Genom "Absolut statehood" och "Absolut symbols" från tidigt 90-tal engagerade sig reklamen bland annat i kampen mot aids.

"No label" är ett stycke fascinerande reklam- och nutidshistoria där de mångtydiga Absolut-kampanjerna gjorde sitt bästa för att infiltrera både samhällsfenomen och nya målgrupper. Ibland var produkten knappt synlig, istället handlade det om nå konsumenterna på andra sätt. Lömskt och cyniskt? Bedöm själv. Framgångsrikt? Ja, säg den som inte känner till varumärket Absolut vodka.

Det minst intressanta i sammanhanget är, ironiskt nog, konsten i sig. "Ingen politik, inget sex, inga barn" var de enda begränsningar som sattes upp för konstnärerna, men trots det känns bilderna och allt det andra prydligt välkammat. Som konst betraktat. Det är dekorativt, ibland roligt och lite utmanande, men utan riktig nerv.

Rocky, då? Jo, tack. Det är en skön liten utställning för folk som följer tecknaren Martin Kellermans alter ego genom livet. I all enkelhet får vi besöka några Rocky-miljöer, hänga i köket, sitta i soffan, kolla in drivan med uttjänta pennor under arbetsbordet, sniffa lite i de slitna jympadojorna och hälsa på hans vänner. Det mesta är tecknat, och i stort är det högst oklart var hunden börjar och människan slutar.

Med alla sina bokprojekt kvalar väl Kellerman in som landets mest produktiva dagdrivare. Själv lämnar jag utställningen med sex nya böcker av honom. I Pixi-format.

("No label" pågår till 27/9, medan "Rocky på Spritmuseum" är öppen till 29/10.)

Gustav Borg