Samma med begreppet spökhistoria. Hur reder man ut att när man är barn kan det kännas mysigt och tryggt att ens gamla mormor berättar skrämmande sagor för en?
Hur resonerar man kring Zlatans barndom, där hans trots allt älskade mamma slog honom och syskonen med träslevar när det bara blev för mycket?
Bara några exempel på det som jag på sistone har haft glädjen att få ägna mig åt. Jo, det är roligt. Inte så mycket för att jag är läs- och språknörd, utan mest för att jag får träffa människor som jag annars inte på ett naturligt sätt – ursvenskt inbunden och lite träig som jag är – skulle ha lärt känna, åtminstone lite.
Det hela sker på biblioteket i Motala och går under rubriken ”Lättläst språkcafé”. Vem som helst kan sena tisdagseftermiddagar komma och ägna sig åt läsning av böcker på svenska, böcker med olika svårighetsgrad, från mycket enkla texter till helt vanliga, icke förenklade böcker. Och ta en fika, givetvis.
De flesta som kommer är nysvenskar, som nyligen eller för några år sedan anlänt som flyktingar till Sverige och Motala. Ivriga att tränga djupare in i ett för dem ofta oerhört främmande språk ledsagas de av oss, ett gäng inbitna ursvenskar som hjälper dem genom texterna.
Det är då den där situationen uppkommer. Jag vill utreda skillnaden mellan liten, kort, smal, mager, stor, tjock. Jag måste försöka, allt svettigare och ibland med kroppsspråk, att förklara ord som tröst, välling, blöjor – och äldreboende…
Och så ”ju”, då. Försök med det.
Men det går, och detta tack vare ”elevens” starka vilja att verkligen förstå.
Jag kan inte låta bli att vända på tanken; att jag, på ålderns förhöst, skulle ha tvingats att efter svåra umbäranden slå mig ner i Kabul eller Aïbak för att lära mig pashto eller dari. Med ett skriftspråk som i mina ögon ser ut som sirligt böljande girlanger. Skulle det ens gå? Antagligen, för att jag inte skulle ha något val.
Det är lätt att vara schysst, human och välvillig och skvätta sin jättefina människosyn omkring sig så alla får se. Men det är aningen svårare att verkligen göra konkret nytta i den andan, på riktigt.
Kanske gör vi som är läsledare i språkcaféerna en liten aning nytta och visar att vi verkligen menar att ni nyanlända är välkomna och att ni behövs här.
Tja, jag är i alla fall glad för att få träffa er Salah, Rana och Imran. Intressanta människor som jag annars inte skulle ha suttit ner och pratat med. Ursvensk som jag är.