Jag ska erkänna det direkt – jag är född och uppvuxen i Norrköping. Och valde därtill att flytta tillbaka till stan när det var dags att skaffa barn. Det vågar man ju inte skriva så här i Corren, men nu gör jag det ändå, så har vi det överstökat. Och ja, visst är jag stolt över våra gamla industrikvarter, men nu kom det sig så att även jag mötte livets mitt och kände att det var dags att göra något nytt. Sagt och gjort, numer sitter jag på Liu-bussen åtminstone ett par gånger i veckan och ler över friheten över fälten och att få studera i den stad som jag sedan barnsben lärt mig att hålla distans till.
Men sorry, Norpan. Jag älskar det här. Älskar att få förkovra mig i ny kunskap. Att få suga i mig som vore jag ett barn på väg att upptäcka livet. Att jag gör det som masterstudent, medan infodesken varje gång undrar: ”Är du lärare här” gör mig inget. Ja, mina kursare kunde lika gärna vara mina telningar. Men vet ni, det där omställningsstödet gör något för oss verkligt vuxna. Och för alla er som inte provat än – gör’t.
Hör bara på det här: längst upp i filosofifakultetens innersta rum (till vänster in i korridoren) finns ett rum som kallas Tage. Där samlas ett par gånger per månad en liten skara professorer och några barnsligt (jo, det var ju så) nyfikna master students (allt är på engelska såklart, vad annars). Och vid bordets ena kortsida ställer sig den ena världsledande forskaren eller den andra och berättar emellanåt helt häpnadsväckande saker. Som exempelvis för en handfull veckor sedan, när Philip Goyal, fysiker med kontor på SUNY, Albany, New York, var satt att förklara kvantfysikens gåta. Jag, som inte hade fattat exakt hur stort detta var, snubblade runt och lämnade barn i grannstaden och bad sedan min kursare att koppla upp mig digitalt medan föreläsningen drog i gång. Uppkopplingen funkade så där och så småningom satt jag helt tonårsmässigt med FaceTime i handen medan bussen rullade vidare över vidderna.
Väl framme inser jag mitt misstag. Rummet är stjärnspäckat av professorer och här räcker det inte med att lyssna efter en knappnål som faller. En kvantpartikel hade banne mig hörts de gånger Philip Goyal stannar upp för att låta det han sagt sjunka in en millisekund. Ja, mina överdragskläder ljuder som en av alla världens illavarslande oväder, medan jag försöker göra det omöjliga i att smyga in.
Men snart inser jag att det som rummet försöka knäcka är ljusår bortom min fåniga klädquest. Denna samling tänkare ämnar förklara något som ingen har lyckats med under de hundra år som kvantfysiken funnits till – kvantmekanikens faktiska natur. Hur förstår man att en partikel å ena sidan direkt påverkar en annan som kan befinna sig ljusår bort, i en helt annan galax. Eftersom de jobbar i par. Hur köper man att mitt ingrepp på den ena kan ge motsatt effekt på den andra. Och hur tuggar man i sig att en vågrörelse blir en partikel i samma ögonblick som den mäts – och sedan aldrig kommer att bli densamma igen eftersom jag satt mitt avtryck på den. Och glöm inte Schrödingers katt, som är både död och levande på en och samma gång. Även om man aldrig kan veta vilket.
Låter det snurrigt? Det är det. Och ändå jobbar vi ständigt med teknik som springer ur just detta. Min telefon med skärmföreläsning där på E4:an, till exempel, hade inte existerat utan kvantmekaniken. Ingen likande enhet heller. Och kvantdatorns namn talar väl för sig självt. Vårt liv dikteras alltså av mekanik som ingen på riktigt förstår. Och så häpnar vi över ChatGPT, som egentligen bara speglar allt vi redan vet. Men paketeringen är vacker, rolig, användbar och häftig – jag håller med.
Ja, världen är emellanåt lite uppochned. Men en sak är säker, på Liu skulle man potentiellt kunna få vara den första att höra om sakers egentliga ordning. Bara man är på rätt plats, det vill säga längst upp till vänster i filosofernas hus, vid rätt tillfälle. Och helst i tid.
Anna Wallentin är masterstudent på Linköpings universitet, kulturjournalist och chefredaktör för jazztidningen OrkesterJournalen.