Magdalena Andersson talade om gängkriminalitetens rekrytering av barn, och den ekonomiska krisen som härstammar från kriget i Ukraina. Hon talade om den växande antisemitismen, och det hatiska narrativet om islamofobi som förts av högerregeringens hårda invandringspolitik under tidöavtalet.
Men i allt detta mörka finner vi en glimt av ljus, så länge vi håller ihop. Det är Magdalena Anderssons budskap, och det är julens budskap.
Vare sig man är troende, agnostiker, eller ateist så är det många av oss som firar jul utan att egentligen fundera över vad traditionen går ut på. Som barn lärde jag mig att julen var firandet av Jesu födelse, samtidigt som jag märkte att mycket i firandet inte gick ihop med kristendomen.
Varför tänder vi ljus? Varför hugger vi ned träd? Varför släpar vi in dem i våra vardagsrum? Varför heter det “Jul” i Sverige, men "Krist-mässa" i andra länder?
Svaren på dessa frågor finns att hitta nedtecknade på 1200-talets kungasagor “Heimskringla” av skalden Snorre Sturlasson. Där förklarar Sturlasson bland annat att julen firades av det förkristna germanska folket på vintersolståndet, den mörkaste dagen på året.
Innan traditionen blandades med kristna berättelser, så innebar vintersolståndet för germanerna en tid av hög dödlighet och sjukdom på grund av det rådande mörkret samt den starka kölden. Klimatet gestaltades som julkatten, ett ont väsen som slukade människor.
Denna tid av hårdhet och överlevnad gav upphov till många av de traditioner vi idag förknippar med julen. En sådan tradition var julgranen. Till skillnad från andra träd som förlorade sina löv under vintern, stod granen kvar och trotsade mörkret och kölden. Därmed sågs trädet som ett skyddande föremål mot onda krafter.
Centralt i julfirandet, enligt Sturlasson, var att germanerna höll gästabud där gästerna drack öl och blotade. Man tände även ljus och lät dem stå på fönsterbrädan, i syfte att kalla solguden, vars ljus och värme innebar liv och hälsa.
Där har ni julens berättelse. Vare sig man tolkar högtiden som hednisk (jul), eller kristen (krist-mässa), så är det i grund och botten en saga om ljusets återkomst efter årets mörkaste dag.
I mitten av talet, uppmuntrade Magdalena Andersson riksdagsledamöter från högerregeringen att bryta med tidöavtalet. För Andersson kan man därmed säga att julkatten, det onda väsen som tassade runt utanför germanernas hem, motsvarar avtalet som har drivit de hatiska narrativen och kastat en mörk skugga över Sverige.
Denna uppmuntran sträcker sig även till det svenska folket. Anderssons jultal handlar om att vända sig från hat och splittring och vända sig till kärleken; det vill säga gemenskapen samt samhörigheten som kännetecknar den svenska andan.
På så sätt blir 2024 ett år med färre koranbränningar, pro-ryska grupper, mindre gängkriminalitet, NATO-kaos, islamofobi, antisemitism, och övriga kriser som har präglat det gångna året. På så sätt blir Sverige trädet som trotsar mörkret och kölden.
Jag avslutar denna krönika med Magdalena Anderssons sista ord i jultalet:
“Hoppet om en lite ljusare framtid. Det är julens budskap. Och det är väl vad vårt land, vår nation, vår värld behöver nu mer än på länge”.