"Att det inte gick att ersätta Jerome Daimler kändes i de bästa stunderna som en vändpunkt som det gick att använda sig av estetiskt. I många andra stunder tyckte Tanja att det var sorgligt."
Orden kommer från boken "Allegro Pastell" som är skriven av den tyske författaren Leif Randt. Det är en av årets mest omtalade romaner och orden slår ned i mig likt en kalldusch och påminnelse om något viktigt. De får mig att tänka på min egen bekantskapskrets av trettioplussare.
I en ålder då många frågar sig om de har tid att göra slut eller vara med någon som de älskar men som är svår/konstig upplever jag en press att säga till personer i min omgivning att det inte är så noga vad vi väljer. Och gör jag det upplever jag att de blir glada och lättade.
Säger jag däremot att jag har läst att inget är så viktigt för ens långsiktiga lycka som verkligt goda relationer och att jag tror att sann kärlek är något ovanligt upplever jag i stället att jag ställer till det.
Men om man vill att någon ska bli lycklig måste man väl prioritera det långsiktiga perspektivet framför det kortsiktiga?
I "Allegro Pastell" blir författaren Tanja rädd för att hennes känslor för webbdesignern Jerome får henne att tappa kontrollen. När hon distanserar sig från honom mår hon bättre – först. Och detta gör att också Jerome gömmer sig i det som är lätt för honom. När misstagen sedan inses har de båda redan rört sig alldeles för långt in på rädslans väg.
Hur kan vi säga att det inte är så noga om människoliv får en sådan utveckling? Och skulle kanske fler läsa romaner om de visste att dessa ger bättre kärleksråd än dejtingböcker och matchmakingprogram?
Dejtingböcker som "He's just not that into you" av Greg Behrendt eller "Fuckboy" av Cecilia Salamon skäller nämligen ut dig om du inte genast släpper en partner som tvivlar. Och dejtingprogram som "Gift vid första ögonkastet" påstår att kärlek är en känsla du kan öva dig till att känna med en rad människor.
Romaner som "Allegro pastell" och "Normala människor" av Sally Rooney och seriealbumet "Den rödaste rosen slår ut" av Liv Strömquist ger en ärligare bild.
I "Normala människor" har Tanja en manlig motsvarighet i fotbollskillen Connell som får panik av sina känslor för enstöringen Marianne i hans klass. Men genom att tidigt ta dessa rädslor till sin spets och se vad de åstadkommer inser Connell att han behöver hitta ett annat förhållningssätt.
För inte fasen är det konstigt att vi tvivlar när vi känner tidspress och de råd som vi får från dejtingböcker och liknande utgår från att vi är robotar.
Men för att hitta en väg ut måste vi kanske först inse att det finns ett problem med vår samtids syn på kärlek.
I seriealbumet "Den rödaste rosen slår ut" förklarar Liv Strömquist väl hur samtidens ideal om att vi ska ha en "I could have another you in a minute"-inställning till relationer har gjort att allt färre upplever känslan kärlek. Och påminner om att kärlek per definition är att tappa kontrollen och låta sig hänföras.
På kort sikt kommer nog inte budskapen i böckerna att göra en lika lycklig som de svartvita budskapen från dejtingböcker och matchmakingprogram.
Ändå skulle jag vilja att alla – och inte minst trettioplussare – läser dem.
Jag tror nämligen att läsningen av dem påminner oss om att det faktiskt finns personer som, trots att våra känslor för dem gör oss rädda, är oersättliga för vår lycka – på lång sikt.