Samtidigt som jag skriver kommer pushnotiser som liknar svarta hål.
Under valmånaden riktas fokus mot skjutna städer, skjutna vårdtider och skjutna ekonomier.
Mot ett sönderskjutet klimat.
Och det är medborgarnas val vilken färg som ska få möjligheten att försöka måla över och ersätta mörkret.
Senaste Lars Winnerbäck-albumets (Själ och hjärta) bästa och mest melankoliska låt har titeln "Skjutna stad". Linköpingssonen Winnerbäck sjunger: "Skjutna stad. Vad har du gjort? Det är ett hål genom Skäggetorp, ett hål genom Berga. Det är nya metoder, det är nya normer. En man i kostym vill se fler uniformer".
En skildring som både känns och känns igen.
I hörlurarna uppmanar Winnerbäck mig, i en annan låt, att släppa mörkret som tynger mitt sinne.
Han föreslår att jag säga vad jag tänker och känner. Att jag ska ta ett tåg om det känns meningsfullt. Att det finns andra som kan vakta mörkrets port vid Mordor.
Jag lyssnar och melankolin blåser bort – iallafall för en stund.
Mitt sätt att släppa mörkret har länge varit att fylla huvudet med musik. Allra helst i ett publikhav framför en scen. På lördag avslutar Lars Winnerbäck sin sommarturné på hemmaplan, på Stångebrofältet.
När jag tjuvkikar på låtlistan från senaste turnéstoppen är det ett uppdukat smörgåsbord av låtarna som varit med och burit lykta och agerat strålkastare genom min egen uppväxt i Linköping.
Väderappen säger att det blir regn på lördag – men jag är säker på solsken.