Den här gången är det Apotekstjänst som i den heliga upphandlingens namn äventyrat människors hälsa genom att inte klara att leverera sjukvårdmaterial så att sjukhusen kan utföra sina planerade operationer. Vinstmaximering är själva grunden till privat företagsamhet och så måste det ju vara så varför förvånas? Frågan är snarare om det är lämpligt att det överförs på sådant som är till för oss alla, som bygger på gemensamma tillgångar. Fråga Norge om de har lust att privatisera oljetillgångarna för att ta ett närliggande exempel.
Känslan har funnits där länge. Vad har egentligen blivit bättre av att tidigare statlig verksamhet övergått i privat ägo, avreglerats eller konkurrensutsatts? Eller överlåtits till några få väldigt stora kapitalstarka bolag med i många fall diffusa ägarstrukturer om vi ska tala klarspråk. Det vi klagar mest på är att posten blivit sämre, tågen går inte i tid, medicinerna finns inte på apoteken, skolan blir bara sämre och vi får sämre vård. Det är ju inte så att Kalle Nilsson som är en hyfvens grabb som alla känner och som vet vad han sysslar med har fått uppdragen och fixar biffen. Vem som egentligen äger allt och gör vad är dold bakom PRIVAT-skylten.
Sådana invändningar avfärdas genast som vänsterparanoia och mumbo jumbo och får inget fäste i den allmänna samhällsdebatten som är helt upptagen med att gräva skyttegravar om flyktingpolitik och lag och ordning. Saker som utan tvekan också behöver diskuteras och debatteras men var är proportionerna?
Privat kan ju vara nåt fint. Jag ser mig själv som en högst privat person. Som gillar att vara själv ibland. Som själv vill bestämma över vad jag ska och inte ska göra. Som inte vill att varken stat eller nån diffus bolagskonstruktion ska bestämma över mitt liv. Som vill välja själv. Jag tror också i vissa fall att jag vet bäst, fast jag förmodligen inte gör det, men jag vill gärna tro det.
Kanske är det just därför vi är så benägna att tro att det blir bättre, eller i varje fall inte sämre, av att någon ”privat”, oklart vem, tar över?
Samtidigt inser jag att den gamla sanningen "no man is an island" är högst relevant. Jag vill träffa vänner och vara en del av ett sammanhang och få input som ger mig aha-upplevelser och till och med kan få mig att ändra uppfattning.
Public Service verkar vara nästa offer på altaret. Det de gör kan nån ”privat”, oklart vem, sköta bättre. Med det facit vi trots allt har låter det i mina öron som systemfel och systemkollaps för att använda populära begrepp från andra delar av samhällsdebatten.