Arbis foajé var fylld av barnvagnar, stövlar och vårvintriga barnnäsor när plötsligt en grönklädd figur kommer inspringande genom ytterdörren. Dags för dansföreställning! Barnfamiljerna vallas in i Arbis nedsläckta spelrum och de tre figurerna på scengolvet är, till allas förtjusning, redan igång med sin knasiga dans. Två av dansarna sitter nästan ihop när de rör sig som en enda person fram och tillbaka över golvet. Vi sätter oss på den lilla upphöjningen som skiljer scenen från publiken och det är nästan som att vi sitter mitt i dansen.
"Folk - dans och turer om figurer" görs av dansgruppen Dansbandet, som består av dansarna Martina Fischer, Love Andersson och Karin Raudsepp. Föreställningen baseras på Emma och Lisen Adbåges rimbok "Folk: Främlingar och vänner - nån du kanske känner" och Britta Perssons samhörande album "Folk – Dikt och toner om personer". När jag pratade med Lisen Adbåge inför dansen beskrev hon det som ett släktträd - bokens kusin var Britta Perssons skiva och dansföreställningen var en syssling. I showen får båda verken ta mycket plats. Dansen följer Britta Perssons dansanta och gulliga indiepoppärlor. Systrarna Adbåges illustrationer är föreställningens kuliss och de roliga texterna från boken känns igen. Inte minst i showens bästa del då de grönklädda figurerna hittar en inköpslista som blir till en pappersfågel och som till sist blir till en hejarklacksramsa. De tre dansande hejarklacksfigurerna undrar - hejar du på ROS, MOS eller JOS? Det är komiskt och knasigt med en otrolig kroppskontroll från Dansbandet. Skratten blandas med imponerade tillrop när Love Andersson plötsligt kommer åkandes stående på huvudet i föreställningens enda rekvisita, en kundvagn med texten FOLK på det gröna handtaget.
De 35 minuterna vi får tillsammans, för det känns verkligen som att vi i publiken är en del av föreställningen, går otroligt snabbt. Dansarna skapar en magisk värld med otroligt lite medel. Inför showen hade jag svårt att föreställa mig hur en dansföreställning som baseras på en rimmande barnbok kunde se ut, men efteråt kändes det nästan självklart. När vi kommer ut till foajén är det idel uppåtgående mungipor, trots det gråa vädret som väntar utanför. Det här var ett glädjepiller jag gärna skulle ta ofta.