Kacey Musgraves.
Skilsmässoalbum. Nu har jag gått genom en livskris, nu ska jag skriva av mig (inte JAG alltså, utan DOM) och jag ska ge ut en skiva som berättar min del av historien.
Rumours” från Fleetwod Mac är en fantastisk skiva sprungen ur en skilsmässa. Bob Dylans ”Blood On The Tracks” skrevs av en framtida nobelpristagare som där och då stod inför ett vägval i livet. Resultatet? En platta som än idag anses av många som en av hans finaste verk. Marvin Gayes ”Here, My Dear” nämns också som en av de absolut vackraste i genren Skilsmässoalbum. Här i Sverige då? Hur står vi oss här? Ja då måste man väl ändå nämna Uffe Lundells ”Den ¨Vassa Eggen” från 1985 som får stå som nån slags mall över svenska artister som vänder blad i livets bok.
Så varför pratar vi då om dessa muntra skivor? Jo, för att den amerikanska sångfågeln Kacey Musgraves precis släppt en fantastisk skiva vid namn ”Star-crossed” som är en..just det..skilsmässoplatta. Till skillnad från ovan nämnda alster så går Musgraves en liten annan väg för att berätta sina hjärtskärande historier. Musiken går inte alltid i moll, utan det är mer texterna som är skrivna med hjärtat utanpå och med tårar rinnandes nerför kinderna. Det är fysiskt omöjligt att stå emot en låt som ”Camera Roll”, där Kacey Musgraves bläddrar genom gamla bilder, gamla minnen, nya sår. Som lyssnare blir det lite konstigt när man njuter av någon annans hjärtesorg. Lyssna på en låt som ”Hookup Scene” så förstår du precis vad jag menar.
James och Lars tjänar pengar utan att ta en ny ton.
Nu till något helt annat, en nybliven trettioåring har hyllats av en uppsjö av världsartister. Den 12:e augusti 1991 släppte det amerikanska rockbandet Metallica en självbetitlad platta som senare i folkmun kort och gott kallats ”The Black Album”. Så nu skulle det minsann firas med pompa och ståt. En hel radda väldigt kända och tämligen okända artister spelade in sina egna tolkningar och versioner av diverse låtar från skivan. På förhand när nyheten släpptes kände jag en viss oro, behöver världen tolv nya versioner av ”Nothing Else Matters” eller sex versioner av den uttjatade ”Enter Sandman” eller..ja du fattar. Svaret blir ju ett självklart njaaoo men ja kanske. För visst finns det en hel del guldkorn på denna minst sagt maffiga ”The Metallica Blacklist”. En hel del av de medverkande har tänkt till ett extra varv, vågat ta sig utanför ramarna och resultatet blir då ganska så unikt och fräscht. Jason Isbell och hans 400 unit får till en förvånansvärt svängig och precis lagom honkytonkig version av den annars så blytunga ”Sad But True”. Men de låtarna som i min värld står ut är tre (?!) versioner av ”Nothing Else Matters” framförda av Chris Stapleton, Phoebe Bridgers och My Morning Jacket. Guldstjärnor och idel beröm för konsten att tänka utanför ramarna och förvandla någonting bra, till fantastiskt.
Skivan innehåller även två svenska bidrag. Per Gessle under namnet PG Roxette framför, ja du gissade rätt, ”Nothing Else Matters, och han gör det med den äran, och Ghost från Linköping med en ganska trött och tråkig version av den trötta tråkiga ”Enter Sandman”. Så är denna skiva ett måste för alla Metallicafans? Jag säger nej, den här skivan är nog mest en kul grej för de inblandade och ett sätt för Metallica att tjäna några ytterligare dollar utan att spela en endaste ton. Helt okej affärsidé ändå, att tjäna pengar på en ganska så trött och tråkig trettioåring.