I dag kan ett luciafirande se ut hur som helst. Så var det inte på min tid.
Jag drog en nitlott i lucialotteriet. I min tids tåg var alla barn klädda i samma särk. Klassens populäraste tjej var pyntad med en ljuskrona på huvudet, de andra bar glitterbandana och vi killar tilldelades varsin dumstrut. Inga tramsiga tomtar eller pepparkaksfigurer i våra led.
Det skär i hjärtat att se dagens curlade glin marschera klädda till elva lucior, tre tomtar, fyra spindelmän och en eller annan Greta Gris. Tänk om man själv hade haft sådan frihet. Så lycklig jag hade varit. Så saligt jag hade skrålat.
Dagens fria val för vem som helst att ikläda sig ljuskronan kom inte utan kamp.
Manliga lucior finns dokumenterade redan långt innan gemene svensk ägnade sig åt lusserier och under det lössläppt androgyna 70-talet var det inte heller så noga vad som dolde sig under lucias särk. Om detta har kulturprofilen Jimmy Uller, Lucia på Lorry i Linköping 1976, vittnat.
Jimmy Uller var lucia 1976. Inga konstigheter då. Men tiderna förändras.
Men vid den tiden var det folkliga luciatåget fortfarande ungt.
Knappt 50 år tidigare arrangerade Stockholms Dagblad en luciatävling som kulminerade i ett offentligt tåg med landets första framröstade lucia. Det skulle dröja några år innan lokalpress runt om i landet tog efter och ytterligare lite tid innan landets skolor började ställa till med egna skönhetstävlingar inför den 13 december. Luciatåget tuffade in i den svenska folksjälen i långsam metamorfos.
Så kom det sig att jag och mina årskamrater fann oss i en rigid och urtrist luciatågsepok, där alla russin var plockade ur saffransbullen och inget var kul. Men, som alltid, kom en motreaktion.
Under några år runt millennieskiftet började det bubbla i de vitklädda leden. Tomtar, pepparkaksgubbar och enstaka julbockar dök upp i lågstadieklassernas tåg. I de äldre klasserna ställde plötsligt unga gossar upp i luciaomröstningarna – och vann. Det skedde över hela landet, men bland annat Motala blev rikskänt när den lokala förmågan Freddy stoppades av Södra skolans rektor, som istället gav ljuskronan till omröstningens kvinnliga andraplats.
Freddy Karlberg i klass 9D fick inte bli södra skolans lucia för 16 år sedan, trots att han vann omröstningen överlägset.
Vänner av det sterila gjorde sitt bästa för att bromsa utvecklingen. Omröstningsmomenten avvecklades under förespegling att de inte längre rimmade med tidsandan. Men det var för sent. Barnen hade fått smak för fri vilja och idag råder anarki.
Det är inte märkligt att lucia har haft svårt att hitta sin fasta form. Om det är något som alla generationer skolbarn har haft gemensamt så är det att ingen har haft någon aning om vad det egentligen är man sjunger om. På något vis är en stalldräng och ett gammalt helgon från södra Italien inblandade, men vad någon av dem har med den svenska vintern att göra är mycket oklart.
Det blir inte bättre av att själva temasången, ursprungligen en italiensk dänga om hur vacker åsynen av Neapel är från havet, finns i olika svenska översättningar som med fördel kan blandas för extra förvirring.
Trots denna evigt skiftande form är lucia en grogrund för konflikter. Vi tycks alla ha en bild av hur högtiden borde firas – och ett bestående missnöje över att så inte sker.
För egen del engagerar jag mig inte nämnvärt i hur barnens tåg utformas, så länge det inte läggs för stor vikt vid den ursprungliga Lucias makabra historia med utrivna ögon, bordellstraff och tortyr. Därtill har hennes kroppsliga kvarlämningar genom århundradena flyttats fram och tillbaka till allmän beskådan. Det kan vi bespara de små.
Jag bryr mig betydligt mer om luciavakor.
Att under natten inför den 13 december hålla låda och ställa till med fanstyg är en tradition som är äldre än luciatågen. Den levde och frodades under min ungdom. Lucia var länge en av årets värsta fyllenätter. Årets höjdpunkt för vilken tonåring som helst.
Man försökte stävja ungdomsfyllan med nattöppna drogfria arrangemang. Biografernas luciavakor var ett av dem. Istället för att driva runt berusad i väntan på morgonen erbjuds en hel natt av filmvisning. Om filmerna var bra kunde det vara värt att avstå från en slaskig festnatt.
Luciavakor gäckade länge vuxenvärlden. I dag bara genom sin frånvaro.
Insatserna fick effekt och i dag är lucianätternas fylleslag ett minne blott. Ungdomen lägger sig tidigt på kvällen den 12:e för att komma utvilade till luciakonserten, i vad utstyrsel de månde behaga.
Därför blev jag glatt överraskad när jag i veckan såg att Filmstaden och Svenska Bio fortfarande håller luciavaka. Trevligt att ungarna åtminstone håller sig vakna, om än nyktra, tänkte jag och tittade närmre på vad kvällen hade att erbjuda.
Två filmer. Klockan 23.15 var kalaset slut.
Lucia hade roterat i sin grav om hon hade haft någon.