Allt är så välkänt. Och ändå inte. För det är så länge sen jag rörde mig här. Nu springer jag Skäggetorp runt. Igen. Precis som jag gjorde för 36 år sen.
Rusthållaregården, Skattegården, Skrivaregatan, Väpnaregatan, Fogdegatan, Stiglötsgatan, så välkända namn från min tid som boende i Skäggetorp. Ibland känns det som för en evighet sen, men nu när jag rör mig i området sköljer minnena över mig igen. Då var vi en ung familj med två småbarn. Boende på Fogdegatan 2.
Nu är jag 36 år äldre.
Men löparutsikten över slätten från Skrivaregaten är densamma. Det är platt, så platt och långt där borta i horisonten skymtar Vreta kloster kyrka. Men koloniområdet Ullevi? Fanns det? Kanske. Men absolut var det inte så stort som nu.
Inåt mot bostadsområdena känner jag igen mig hela vägen runt. Fast kanske fanns inte garagelängorna vid Fogdegatan förr. Vi parkerade i alla fall bilen i ett parkeringsgarage, vill jag minnas.
Helt ny är däremot utsikten mot Tornby. Från gång- och cykelvägen vid Skattegården såg man förr endast en stor slätt. Men nu! Biltema, Maxi, Jula, Ikea, hela Tornby. Nygårdsrondellen med Stina Opitz konstverk, det som kallas Hundringen i folkmun, fanns definitivt inte när vi bodde i Skäggetorp. Rondellhundar blev inte heller ett begrepp förrän 2006 när hennes konstverk vandaliserades.
Bensinstationerna Statoil och OK fanns heller inte här 1979. Där de ligger fanns ingenting.
Eller minns jag fel?
Våra barn var mindre förr. Det är åtminstone något jag minns helt korrekt. Med två års mellanrum låg de i liggvagnen. Den var orange. Eller brun-orange. Den här vägen runt gick vi. Ibland gick vi till centrum. Stannade vid en lekplats. Gungade. Ibland upp till Rydsskogen för att promenera där. Ibland sprang jag där. Utan barnvagn.
Hur långt kan det vara Skäggetorp runt?
Fem kilometer, har Roger på Skäggetorpstidningen Grannskapet sagt. Han har mätt med mopeden.
Nu känns det längre. I alla fall blir jag fort trött efter starten från centrum i ett vänstervarv runt. Men jag håller mig löpande hela vägen. Nåja, joggande då.
14 människor ser jag. Fyra av dem har hundar med sig. Två vinthundar.
I en jämförelse mellan mig som löpare för 36 år sen och samma löpare i dag så sprang jag som en vinthund då. Mops i dag.
Eller minns jag fel?