Bröstcancer Àr den vanligaste dödsorsaken hos kvinnor, sÄ pÄ sÀtt och vis Àr det konstigt att det inte Àr ett vanligare tema i skönlitteraturen. TvÄ av de mest framstÄende nordiska författarna som har skrivit rena cancerromaner Àr Kristina Sandberg och norska Beate Grimsrud, vars cancer ocksÄ blev hennes död.
Kristina Sandbergs "En ensam plats" (2021) Àr kanske mest kÀnd för den sÄgning som den fick i Expressen av Linda Skugge. Skugge störde sig pÄ att Sandberg skrivit en dÄlig bok och pÄ tjatet om att hon kan dö. Skugge skrev i sin recension: "Tja, vÀlkommen till livet. Hela livet Àr en risk. NÀr som helst kan man bli överkörd av en buss. Eller hamna i sÄdan dÀr corona-lunga och sedan lÄngsamt kvÀvas till döds."
Precis som Linda Skugge tycker jag till en början att Kristina Sandberg Àr sjÀlvupptagen. GÄng pÄ gÄng rabblar hon om hur cellgifterna gör att hennes ögon fylls av vaglar, att allt smakar illa och att hon blir ful. Sandberg blir irriterad pÄ alla mÀnniskor i omgivningen som försöker trösta. De som sÀger att det sÀkert kommer att ordna sig, att "nÀstan alla överlever ju idag" eller "du Àr ju sÄ ung det kommer gÄ bra".
Men Kristna Sandberg Àr inte den stoiska cancerpatienten och jag mÀrker att det Àr den berÀttelsen som jag Àr van vid. NÄgon som berÀttar om hur svÄrt det var men som sedan snabbspolar till ett efterÄt nÀr man Àr glad och tacksam för livet. Men sjukdom Àr inte att spola snabbt utan att vÀnta pÄ olika besked som man inte kan pÄverka, plÄgas av behandlingar och leva med döden flÄsande i nacken.
Beate Grimsruds cancerskildring "Jag föreslÄr att vi vaknar" (2019) Àr ett skriande uppror mot att sjukdom och sjukvÄrd inte Àr den dÀr berÀttelsen dÀr allt löser sig till slut. LÀkarna förvandlas till hÀnsynslösa monster. Vid ett Äterbesök ropar huvudpersonen Vilde Berg pÄ lÀkaren som just har gett henne ett dödsbesked: "NÀr han sticker ut huvudet igen frÄgar hon: Kan du din Ibsen? Han svarar: Nej. Hon sÀger: Inte jag heller. Men dÀr stÄr i varje fall det hÀr: Du ska aldrig ta ifrÄn en mÀnniska hennes livslögn."
Nej, de Àr kanske inte hÀrliga mÀnniskor hela tiden de hÀr högljudda cancerskildrarna, men de har ont om tid och ur det föds en skÀrpa som gör böckerna till guldgruvor fulla av lifehacks. Som just detta: Ge fan i att ta mÀnniskors livslögner ifrÄn dem. Eller som nÀr Kristina Sandberg ska pÄ mammografi och hon planerar hur hon ska vara klÀdd: "Ha alltid rena underbyxor ifall du skulle hamna pÄ sjukhus." Det Àr briljant i sin enkelhet.
Böckerna lĂ€r mig ocksĂ„ av med dĂ„liga saker. Som min morbida ovana att anvĂ€nda sjukdom som snuttefilt för att slippa livet, det vill sĂ€ga att i tider nĂ€r allt har varit svĂ„rt och tungt leka med fantasin att fĂ„ ligga pĂ„ sjukhus. Med vindruvor och böcker pĂ„ nattygsbordet ska jag bli befriad frĂ„n allt ansvar och fĂ„ vila i ett undantagstillstĂ„nd. Kristina Sandberg fĂ„r mig snabbt att slĂ€ppa tanken: "Jag vet att psykisk ohĂ€lsa, Ă„ngest, panikattacker, depressioner, Ă€tstörningar, skilsmĂ€ssor, barn som mĂ„r dĂ„ligt [...] skakar livets grundvalar pĂ„ djupet â men ett potentiellt dödshot lĂ€ggs i regel till detta andra. Ett dödshot fĂ„r man inte i ett vakuum, utan medan livet pĂ„gĂ„r med sina 'vanliga' kriser."
Sjukdom Àr ingen snuttefilt, men böcker om sjukdom kan faktiskt vara det. För nÀr man gÄr hela vÀgen in i det mörka med öppna ögon finns det inget mer att vara rÀdd för.