1973 skrev Dolly Parton "I will always love you" om uppbrottet från Porter Wagoner. På den tiden sjöng man ännu inte sånger om separationer på svenska bröllop, men med tiden har brudpar kommit att ta den tårdrypande melodin till sina hjärtan – och kyrkan har fogat sig.
Som kantorsbarn fick jag från första parkett följa hur ramarna runt kyrkliga bröllop luckrades upp vid slutet av det förra seklet. Åtminstone i fråga om musikval. Från ett renodlat psalmutbud kunde de lyckliga tu i takt med att åren passerade få gänga sig till populärmusik och innan vi visste ordet av hade såväl gud som lycklig kärlek rensats bort ur ekvationen. Plötslig stod brudpar vid altaret och tindrande med ögonen till rena separationslåtar, som Dolly Partons "I will always love you" och "One" av U2.
För egen del uppskattar jag den progressiva inställningen till skilsmässostatistiken, men kyrkan krävde lite övertalning för att gå med på att slå två flugor i en smäll och fira både förening och uppbrott på samma gång.
Det ligger i kyrkans natur att säga ifrån när någon vill rucka på reglerna. Oftast handlar det om att göra något urbota tråkigt lite roligare. Kyrkan tycker inte att man ska ha roligt.
Så när det började komma förfrågningar om att låta bruden ledas fram till altaret av sin far sa kyrkan nej på ren rutin. Eftersom önskemålen kom från en generation som hade sett stolta fäder lämna över sina döttrar till brudgummen på Hollywood-filmer utgick man ifrån att det rörde sig om något festligt, som det mesta annat som kom ifrån USA.
När man sedan insåg att det i själva verket är en ganska talibandoftande ceremoni, där fadern lämnar över innehavet av den unga kvinnan till maken, var det för sent att ändra sig. Kyrkan fick för en gångs skull vara emot även dysterheter i guds hus. Brudpar som ville blanda in brudens far i ceremonin fick vackert fråga runt tills någon mindre nogräknad präst gick med på arrangemanget.
Denna ordning fick så gälla i några år, tills en annan tjurskallig institution gav sig in i leken – kungahuset.
När kronprinsessan Victoria för 14 år sedan skulle slå sina påsar samman med en ståtlig massör från Ockelbo uppstod kontrovers då hovet meddelade att brudparet önskade sig en Hollywood-överlämning. Ärkebiskopen avrådde bestämt och präster från hela landet protesterade vitt och brett, men kungligheterna lät inte vika sig. Den 19 juni knallade kungen resolut fram till den väntande brudgummen och begåvade honom en kronprinsessa. Inte ett öga var torrt.
Hans höghet hade erfarenhet av att eskortera brud till Storkyrkans altare när han 2010 lämnade över kronprinsessan Victoria. 34 år tidigare gick han själv med Silivia. 1973 hade inte ens kungen sådan tillgång till Hollywoodfilmer att någon kom på tanken att hon skulle ha letts fram av pappa Sommerlath.
Efter detta blev det knepigare att säga ifrån när önskemålen från fästfolk haglade över svenska kyrkor. Kungafamiljen är trots allt de enda svenskarna som fortfarande enligt lag måste vara kristna. Deras inflytande över vad som gäller i kyrkan skojar man inte bort.
Många församlingar säger alltjämt ifrån, men det är inte längre svårt att få sin vilja igenom för den som vill krydda sitt bröllop med en air av hederskultur.
Så säkert är det med all välvilja som en socialdemokratisk präst och hennes partikollega till höstens kyrkomöte har lämnat in en motion om att förbjuda brudöverlämning i svenska kyrkor. De vill ha en återgång till när folkligheten var lajbans och kyrkan mossig, istället för tvärtom.
Men motionen kommer knappast att gå igenom, nu när brudgummar har bytts ut mot farsor i var och varannan altarpromenad.
Vi är här för äta god mat och kanske gå hem med någon annan gäst efteråt. Vänligen håll talet kort. Såsen kallnar.
Dessutom finns det betydligt viktigare frågor som rör brudens far att låsa in i ett fast regelverk. Den nomineringsgrupp som vågar slå näven i bordet och förbjuda långrandiga bröllopstal har min röst i nästa kyrkoval.