Börje Samling i mitten under en match mot USA 1976.
När jag var 11 år gammal lånade jag hockeystjärnan Börje Salmings självbiografi ”Blod, svett och hockey” av en klasskompis. Sedan satt jag på mitt pojkrum och sträckläste berättelsen om hans uppväxt i Kiruna, hur han förlorade sin far i en gruvolycka, SM-gulden med Brynäs och sedan vägen över Atlanten. Där blev den blyge norrländske grabben en av de första européer som etablerade sig i NHL.
Börje Salming står utanför sjukhuset i Toronto 1986 efter att ha fått sy 300 stygn i ansikten efter att en skridsko skurit upp det under en match.
Salming var trogen Toronto Maple Leafs under 16 år. Han spelade back under en period då hockeyn var våldsam, och gjorde sig känd för en uppoffrande spelstil. När tidningar berättar om hans karriär brukar de räkna upp alla skador han ådragit sig: Att han brutit näsan fem gånger, fått fem tänder utslagna, sytt hakan ett tiotal gånger och så vidare. Vid ett tillfälle täckte han ett skott med ansiktet, åkte blodig till avbytarbänken men var tillbaka på isen fem minuter senare.
Börje Salming i avbytarbåset 1975 under en match med svenska ishockeylandslaget.
Det finns otaliga historier av det slaget, berättelser som målar upp bilden av en okuvlig styrka. Salming är en sån som aldrig viker ner sig, utan kämpar hårdare än de flesta och alltid är lojal. Ännu många år efter att hans karriär på isen tagit slut framstod han som sinnebilden för atletisk styrka och kraft. Han är "macho", som man sa förr – men ingen toxisk alfahanne. En typ av manlighet som i dag känns ovanlig.
Men för ett par månader sedan kom beskedet att Salming har drabbats av muskelsjukdomen ALS. Det är en grym sjukdom som gör att nerverna som styr kroppens muskler gradvis förtvinar, vilket leder till förlamning och till sist döden. Förloppen kan vara olika, men i hans fall har det tyvärr gått fort. Både rörelserna och talet är redan påverkat.
Börje Salming med en handduk om halsen 1981.
Att förlora kontrollen är något av det
mest omskakande som en människa kan vara med om. Det gäller kanske särskilt i vår tid, som är så mån om just kontroll. Vi försäkrar oss mot varje risk, och lägger mycket tid på att skapa en perfekt yta. Här är det dessutom stigmatiserande att vara behövande. Svenskar vill inte ens låna en kopp socker av sina grannar, för själv är ju bäste dräng och man ska inte ligga någon till last.
Börje Salming till vänster under VM-matchen mellan Sverige och USA i Stockholm 1989.
Hur hanterar en vältränad atlet att kroppen inte längre lyder? Att vara känd för sin styrka men så plötsligt behöva hjälp att ens gå stadigt? Och detta i en kultur som vänder bort blicken från svaghet. Många av oss hade nog dragit oss undan och dolt oss för världen. Vad gör då en person som förlorar kontrollen över den kropp som varit hans vän och levebröd hela livet?
I veckan fick vi svaret. Salming gömde sig inte för världen, i stället reste han till Toronto för att möta gamla medspelare och få tack, uppskattning och tröst av hockeypubliken.
Börje Salming tillsammans med Toronto Maple Leafs maskot Carlton The Bear i Kriuna 2016.
Bilderna när han leds ut på isen för att ta emot hyllningarna är rörande. Han är märkt av sjukdomen; kroppen lyder inte längre och benen bär inte som de brukade. Den yttre styrkan, den som vi har förknippat honom med, är borta.
Men i stället ser vi något annat: En inre, själslig styrka. För bara det faktum att han vågar stå där, inför ett hav av människor och kameror, och vara den som är beroende av andras stöd och styrka – det kräver mer mod än att både tacklas och täcka skott. När han kläs av allt det som vi brukat beundra honom för, då ser vi att det fanns något ännu större bakom det. En inre, själslig styrka som var så stor att han vågade vara sårbar.
Salming har åstadkommit mycket i en hockeyrink. Han har gjort mål och vunnit medaljer. Men ingenting har varit större än detta.
Börje Salming i Stockholm 2019.
För i ett samhälle där de sjuka och svaga ofta är undangömda på institutioner och mycket sällan ställs i rampljuset så står han mitt ibland oss. Sårad och svag i en kultur som gärna talar vackert om sårbarhet, men där vi bara delar med oss av perfekta bilder, skryter om fulla almanackor och drömmer om den perfekta kroppen. En kultur som beundrar kändisar som framställer sig som halvgudar: Starka, fullkomliga och evigt unga.Sanningen är nog att vi inte riktigt vet vad vi ska göra av svaghet. Därför är det ett tecken när Salming står där på isen i Toronto, stödd av sina vänner och långsamt sträcker upp handen mot publiken. Det är en påminnelse om att vi alla, djupast sett, är beroende av andra. Och att det inte något att skämmas över eller försöka gömma undan, utan det är vad som gör oss mänskliga.
Joel Halldorf är Bestorpare, kyrkohistoriker och skribent