När kvällens sju bidrag hade sjungits ut dansade frågetecknen i takt med ovissheten, där egentligen ingen låt fångade känslan likt Cornelia Jakobs och hennes "Hold me closer" eller Anders Bagge och hans ”Bigger than the universe” gjorde från tidigare lördagskvällar.
Så rätades de ut med en östgötsk känsla.
...och som de gjorde det.
Norrköpingssonen och låtskrivaren Jimmy "Joker" Thörnfeldt gjorde rent hus och såg sina två bidrag i Klara Hammarström med "Run to the hills" och Medina med "In i dimman", som lyckades lura Anna Bergendahls starka krafter i "Higher Power" i det rafflande slutet, få kvällens två finalbiljetter till Friends Arena den 12 mars.
Av "Jokers" sex (!) bidrag, vilket bara Jimmy Jansson och Thomas G:son mäktat med tidigare i Melodifestivalens historia, lever fem in i slutet.
Det är riktigt vasst och imponerande.
Klara Hammarström och Medina kan tillsammans med Liamoo och "Bluffin" lugnt luta sig tillbaka och följa semifinalen nästa lördag, där Linköpingshoppet Theoz och "Som du vill" och Alvaro Estrella och "Suave" utmanar om finalbiljetter.
Det var ju annars den här helgen alla pratade om, när cirkusen rullade igång för en månad sedan.
Tomas Ledins 70-årskalas vs SVT.
När Melodifestivalen tvingades skrota sin hoppfulla turné och sökte en och samma lokal för sin musikfest så vägrade (tack och lov) hela Sveriges 70-åring släppa sin bokning av Avicci Arena till den sändande kanalen. Ni minns väl programledaren Oscar Zias hopplösa manus och försök till skämt på Ledins bekostnad, vilket var lika tråkigt som värdelöst.
Så medan Zia och kompani fick packa väskorna och flytta till Friends Arena i Solna bjöd Tomas Ledin på ett tryggt, stabilt och varmt kalas med ett pärlband av stjärnor, som var och en förgyllde kvällen i Stockholms södra delar. Med en 50 år lång karriär fick vi (jodå, jag var en av de dryga 12 000 åskådarna i arenan den här aftonen) en resa genom ett stycke svensk musikhistoria, som till och med fick Kungaparet att släppa loss på läktarna.
Ledin levererade från då till nu med hjälp av Jill Johnson, Lena Philipsson, Björn Skifs, Sabina Ddumba, Niklas Strömstedt, Ellen Krauss och Lisa Nilsson.
Han lovade glädje och vi fick det från början till slut.
Mitt i allt dök ett bekant ansikte och namn från Östgötateaterns scen upp.
Hampus Nessvold, som spelade huvudrollen i "Eufori" i eurodancemusikalen om kickar och kraschar i milleniumskiftets IT-yra med nykomponerad musik av Rebecca & Fiona, svepte in på arenan med sin version av "Sensuella Isabella". Den fick hela arenan på fötter med en leende Ledin på en pall på scenen och förde mina egna tankar tillbaka till skolresan till Lübeck i "nian" på Ljuraskolan, men det är en helt annan historia.
Den är, förresten, preskriberad.
Så också stora delar av årets Melodifestival, när vi går in i de två avgörande veckorna och lämnar alldeles för många mindre bra bidrag bakom oss och funderar på hur de nådde scenen.
Precis som de så kallade mellanakterna, som är mindre bra (ja, jag är snäll nu) på årets turné.
Att Nanne Grönvall räddade showen den här kvällen med sin energiska och galna "Avundsjuk" på italienska var väl helt ok, men någonstans klickar inte "mellomaskinen" utan den hackar sig fram lördag efter lördag.
Det finns en del att putsa på.