Ett svartvitt fotografi över en gammal innergård eller nån sned och gisten träkåk och internet går upp i stabsläge. Folk går bananas och kommentarerna haglar.
"Åhh vad fint!" "Tänk så härligt det vad förr." "Guuud såååå mysigt."
Jag blir galen.
Missförstå mig rätt, jag gillar också bilder från gamla stadsmiljöer. Att se hur det sett ut och vad som hänt genom åren är ofta både fascinerande och intressant. Att förstå sin bakgrund och historia är utan tvekan viktigt och det har absolut skett övergrepp i rivningshysterins fotspår. Ingen kan heller påstå att alla nybyggen är lyckade men jag klarar inte dessa ryggmärgsreflexer som sätter likhetstecken mellan ett gammalt hus och en idyll.
Runt höghuset där jag bodde när jag växte upp fanns många gamla rivningskåkar i olika stadier av förfall. Det var spännande platser, där lekte vi och vi hängde alltid i de mest förfallna och övergivna rivningskåkarna. Man kunde alltid ”panga doror” i brist på annat om man ska prata nån slags "Anderssonskans Kalle-svenska".
Några av husen var fortfarande beboeliga och jag hade klasskompisar som bodde där. Det var inget jag direkt funderade på då men många, många år senare på nån sån klassåterträff pratade vi lite om de gamla husen och hur slitna och nergångna de var. Först då fick jag klart för mig att de som bodde där bara hade kallt vatten och utedass på gården. Då snackar vi ändå en bra bit in på 70-talet.
Bilder på de där gamla kåkarna hade garanterat fått 240 likes och ett gäng ”åååh viken härligt genuin miljö” eller "på den tiden visste man hur ett hus skulle se ut" i vilken "Vi som minns nåt gammalt-grupp" som helst.
Skiten borde rivits långt tidigare, tänker jag. Ingen ska behöva bo så.
Men själv då, undrar såklart vän av ordning. Jag erkänner mig skyldig. Jag har aldrig lyckats leva som jag lär och nostalgi, om det nu är vad det är, kan vara både trevligt och skapa gemenskap. Jag följer flera nostalgigrupper i sociala medier och kan till exempel grotta ner mig hur mycket som helst i gammal glamrock, punk eller indie. Fotbollsnostalgi likaså men det gäller att vara på sin vakt.
Nostalgi ansågs som en dödlig sjukdom på 1600- och 1700-talet. Jag tröstar mig med att den nostalgi jag ibland hemfaller åt åtminstone handlar om något jag på ett eller annat sätt upplevt själv. Det är inte gamla kåkar jag bara sett på bild.
Och om det inte är nostalgi vad är det då? Kanske bara dumhet.