Visst är Robert Gustafsson bra som Skandiamannen i Netflix-serien "Den osannolike mördaren" – men han är ju fortfarande Robert Gustafsson. Det kan inte hjälpas, genom sminket ser jag Roland, Sudden och alla andra knasiga figurer han spelat i Killinggänget.
Mikael Persbrandt som spelar Hans Holmér i samma serie drar också med sig sina gamla roller och sin egen persona som alfahanne och machoman. I hans fall förstärker det bilden av Holmér som uppblåst, självutnämnd spaningsledare.
Är det bra eller dålig rollbesättning? För skådespelare kan typecasting, att fastna i en roll, vara ett helvete. Fråga Inger Nilsson från Kisa, som ägnat decennier åt att fly från en viss Astrid Lindgren-figur hon spelade när hon var nio år.
Inte så sällan beror det på att publiken är lika orättvis som jag och inte kan sluta förknippa skådespelaren med en paradroll. Efter "Star wars" kunde ingen se Mark Hamill som någon annan än Luke Skywalker. Medan Harrison Ford gjorde den ena huvudrollen efter den andra fick Hamill nöja sig med att dubba Jokern i tecknade Batman-filmer.
Och historien upprepar sig: Oscar Isaac, vars roll i de nya "Star wars"-filmerna har sina likheter med Fords Han Solo, är i höst aktuell som upplyst monark i "Dune", känslig skilsmässopappa i "Scenes from a marriage" och iskall korthaj i "The card counter". Han glider ledigt in i den ena rollen efter den andra. Daisy Ridley som spelade Rey i "Star wars" har bara synts i tämligen usla "Chaos walking".
Dagens näthat gör ingenting enklare. När Daniel Craig blev utvald till att spela James Bond dömdes han ut på förhand av rasande fans – men gjorde succé. Nästa stackare kommer att bli jämförd med honom.
På söndag är det uttagning i Linköping till den nya tv-versionen av "Ronja Rövardotter". Barn i åldern 9–11 år välkomnas till Konsert & kongress av en professionell castingfirma.
För en utvald flicka kan det innebära första steget på en livslång skådiskarriär, att för alltid bli kallad Ronja eller att ständigt bli jämförd med den Ronja vi redan är vana vid. Vem du än är: lycka till på vägen, och lyssna aldrig på orättvisa kulturskribenter – som jag.
I januari fick jag rollen som kultur- och nöjesredaktör, och blev mycket stolt och hedrad. Jag har blivit fantastiskt väl mottagen överallt i Linköpings kultur- och nöjesliv, stort tack till alla för det!
Nu är det november, och vi avslutar sagan snart. På måndag går jag vidare till en ny roll.