Precis som de flesta fungerande äktenskap består även mitt av en serie små och större kompromisser. Men där finns också en oomkullrunkelig konstant: Skägget stannar.
Om jag rakar mig kan jag torka bort de sista resterna av löddret med min hustrus ifyllda blanketter för äktenskapsskillnad. Detta står skrivet i sten.
Man kan välvilligt tolka det som att hon trånar efter min råa maskulinitet. Men sanningen är att jag helt enkelt är ganska ful och gör mig bäst med så mycket som möjligt av mitt ansikte dolt.
Det är en rimlig och enkel regel att följa. Det finns en uppsjö av andra anledningar till att lämna mig som hon låter mig komma undan med.
Jag är exempelvis inte så värst smart.
Som barn var jag dum som en alldeles särskilt svagbegåvad åsna.
Jag hade speciallärare i grundskolan. Vi var en liten grupp som sågs ett par gånger i veckan i ett eget klassrum för att träna hoppsasteg och abc-ramsor. Men jag var så övertygad om att jag tillhörde klassens toppskikt att jag inbillade mig att jag var med där som sällskap och inspiration till de andra, tröga, eleverna i gruppen.
Först när jag för några år sedan tog upp det märkliga arrangemanget med min mamma fick jag veta att jag var där av samma anledning som alla andra.
"Du var lite efter, förstår du", svarade hon med besviken röst. Hon hade nog hoppats att jag skulle ha kommit ifatt vid det laget.
Jag är därtill ett medicinskt måndagsexemplar. Jag har exempelvis ett sår som jag fick när jag dumdristigt hoppade upp på en scen, istället för att ta trappan som stod intill. Jag slog upp smalbenet mot scenkanten. Det var för drygt 17 år sedan och såret har till dags dato inte läkt.
Det oläkta benet har en direkt koppling till diabetesdiagnosen som jag drog på mig under det glada 80-talet, när insulinsprutornas kanyler var av korrugerad plåt och vetenskapen fortfarande trodde att vitt bröd var sockerfritt.
Diabetes är såklart en egen kategori av odugligheter och usla gener som det inte finns plats att djupdyka i här, men ytterligare en konsekvens av det är att mina ögon är kassa. Faktum är att ett av dem är så risigt att det nu måste opereras om jag vill ha en chans att fortsätta använda det för att exempelvis titta på min älskvärda och förstående hustru.
All denna uselhet accepterar hon och lever med varje dag. Även om jag kommer enögd tillbaka från operationsbordet kommer hon att stanna, har hon lovat.
Men jag hänger ändå löst.
Narkosläkaren berättade precis att skägget måste bort innan jag sövs.