Annika Norlin och Jonas Teglund spelar på Skyltens Innergård 16 augusti 2024
Annika Norlin måste vara ett sådant där universalgeni. Efter att ha skapat sig ett namn som duktig journalist och redaktör på bland annat P3 Morgonpasset slog hon igenom som popartist på engelska under artistnamnet Hello Saferide för snart 20 år sedan. Snart lyckades hon med samma bravad fast nu på svenska under artistnamnet Säkert!. Därefter pluggar hon till psykolog i några år innan hon börjar skriva prosa och hyllas till skyarna för novellsamlingen "Jag ser allt du gör". Förra året, 2023, släppte hon sin debutroman "Stacken" och den blir, om möjligt, ännu mer haussad.
Därför kan ingen bli förvånad av att hennes senaste skiva "En tid att riva sönder", som hon gjort tillsammans med producenten och kompositören Jonas Teglund, också blivit en succé. Recensionerna har hyllat och höjt den välavvägda och textdrivna musiken till skyarna. För är det något som återkommer i Annika Norlins skapande så är det texterna. Dessa vardagsvackra, raka texter som går rakt genom diskbänken in i hjärtat.
På fredagskvällen stod Annika Norlin och Jonas Teglund på Skyltens Innergård tillsammans med ett band bestående av idel rutinerade musiker (däribland Kisa-sonen Henrik "Kisa" Nilsson). Och även här skiner Annika Norlins genialitet igenom. Sången sitter perfekt och mellansnacket likaså. Inför "Super Mario" berättar hon om att hon trodde att man skulle få ett barn som frågar "vad händer efter döden, mamma?" eller "vad är meningen med livet?", men att hon i stället fick ett barn som frågar "vart går den här sladden, mamma?".
Konsertens tonvikt ligger i de stämningsfulla, lågmälda låtarna och det är kanske inte så konstigt. Skivan kommer ur "det jättedåliga 2023" och har ett tydligt sorgetema. Och det är då konserten är som allra bäst, i dessa vardagsbetraktelser, där de underfundiga texterna får ta plats. Framme vid scenen ser jag personer gråta och andäktigt hålla varandra i händerna. Det märks att texterna bor i hjärtat hos dem, att orden betyder något alldeles särskilt.
Bandet känns lyxigt, utöver Jonas Teglund på gitarr så har man med sig fyra musiker. Därför är det lite konstigt att man inte riktigt får det att svänga mer än det gör. Ljudet känns ibland lite tunt med tanke på att de faktiskt är sex personer på scenen. Men kanske att problemet ligger i låtarna i sig. På skivan låter den snärtiga "Jordens ände" som är en härlig Canned Heat-blinkning full av liv, men live känns det som att låten mest står och stampar. Det hade varit piggt att lägga in en virveltrumma på 2:an och 4:an i något sorts crescendo för att ge en sorts release till publiken. Kanske för att bjuda till lite, åtminstone på de låtar som har en sorts dansant ambition. Ännu tydligare blir det i "Farligt land" där den återhållsamma stegringen aldrig riktigt blommar ut, utan lämnar en otillfredsställd.
Konsertens höjdpunkt är den smärtsamt vackra "Den sista" då Jonas Tegmark och Annika Norlin står ensamma på scenen. Annika Norlins krassa röst sjunger den långsamma kärlekens lov, fint ackompanjerad av Jonas Tegmarks välavvägda gitarrer. Även "Mamma", som spelas direkt efter, lyckas slå an den där strängen av vad som verkligen betyder något i livet. Kanske att den här konserten hade varit ännu bättre i en trång klubblokal, där man på nära håll fått höra Annika Norlin lägga ut texten om vad som händer efter döden och vad som egentligen är meningen med livet.