Som de flesta andra har jag sett och tyckt mycket om ”Unorthodox”, en miniserie på en av streamingtjänsterna. Det är lätt att fängslas av den, av många skäl.
Jag tar genast parti för huvudrollen, unga Esther, kallad Esty, som har bestämt sig för att frigöra sig från de extrema sammanhang hon är född och fången i, den ultraortodoxa judiska enklaven i Williamsburg, en del av Brooklyn, New York.
En gång besökte jag Williamsburg, av nyfikenhet. Jag gick omkring och smygtittade på männen med korkskruvslockar vid tinningarna, bärande i mina ögon groteska hattar och långa svarta kaftaner i värmen. Alla tycktes se likadana ut, komplett med identiska glasögonbågar med tjocka glas. Jag frågade mig om det ingick i den ortodoxa judiska kulturen/religionen att vara närsynt…
De svartklädda kvinnorna bar hucklen eller peruk. Även barn hade korkskruvslockar och såg ut som gammaldags begravningsentreprenörer i miniformat.
”Unorthodox” skildrar dessa människors vardag, med ett mycket strikt och komplicerat regelverk, ett som är svårt att ta in för en typiskt sekulär svensk. Med ett reglemente som dessutom tycks reducera kvinnorna till att bokstavligen hålla sig flera steg bakom mannen, med huvuduppgiften att föda så många barn som möjligt.
Klart vi hejar på Esty, på hennes längtan efter att få gå sin egen väg, vara människa fullt ut, odla sina färdigheter.
Jag hejar på Esty och jag väser ”idioter” åt dem som – intrasslade i sin märkliga tro – inte låter henne få vara fri, och som dessutom jagar efter för att åter fånga in henne i en förkvävande tillvaro.
Men medan jag väser känner jag samtidigt i en vrå av bakhuvudet att jag kanske inte riktigt fullt ut har rätt att avfärda en hel kultur som endast ren idioti.
Visst, författaren och filosofen Ralph Waldo Emerson sa så här: ”En sekt likaväl som ett parti är ett elegant inkognito, ägnat att frälsa människan från frestelsen att tänka själv.”
Jodå.
Av en slump kom jag att hitta en skribent, Joel Halldorf, som satte ord på det där – låt vara mycket svaga – tvivlet som gnagde när jag självklart och till åtminstone 99,8 procent hejade på Esty: ”För de flesta av oss är seriens uppgift att bekräfta våra livsval. Den viskar till oss att det enda alternativet till vår senmoderna konsumism – hur alienerad den än må kännas – är sekterism. På så vis söver den all politisk kreativitet.”
Se där.
Jag skulle vilja föra fram min egen, privata tes:
Det finns inget så idiotiskt, ja farligt, som att vara tvärsäker. Vad det än gäller.