Övergrepp att förvägra någon rätten till information

Som biblioteksbarn har jag fått lära mig att bibliotek inte är något man trampar på. Det är något att omhulda.

"Ett fysiskt biblioteks vara eller icke-vara ställer dessa frågor på sin spets. Bibliotek måste finnas tillgängliga. För alla" skriver krönikören.

"Ett fysiskt biblioteks vara eller icke-vara ställer dessa frågor på sin spets. Bibliotek måste finnas tillgängliga. För alla" skriver krönikören.

Foto: Adam Wrafter

Krönika2023-10-14 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Med en far och en mor som i grunden är bibliotekarier fick jag dammiga bokhyllor och tummade böcker med modersmjölken. Jag lärde mig att ett bibliotek är något fint, något som berättigar vår allas existens och ett försök att skapa en yta där vi alla deltar på lika villkor. 

Ett utopiskt försök, javisst. Men dock ett försök.

För inte så länge sedan var bibliotek dammiga platser dit endast ett fåtal hade tillträde. För inte så länge sen var, i Sverige, antalet icke-läskunniga betydligt högre än vad det är idag. 

Idag kan de flesta, i Sverige, läsa. Ändå sjunker läsförståelse hos barn och ungdomar dramatiskt. Alternativ fakta sprider sig likt ett illasinnat virus och mörkermedia får ett allt starkare fäste. 

Att då förvägra någon rätten till information (och litteratur) är inget annat än ett övergrepp på demokratin. Visst, rätten att ha möjligheten att läsa och tillägna sig kunskap måste också innehålla rätten att välja bort dem, men möjligheten måste finnas där – för alla. Inte som en digital resurs, utan som en mötesplats i verkliga livet.

Vi må leva i en alltmer digitaliserad värld, men alla är inte digitala. Kanske finns det rent utav ett värde att byta skärmar mot böcker och samtal i ett fysiskt rum. Det minskar avståndet mellan människor och gör oss till det vi är – delar av ett samhälle.

Rätten till orden, språket och kunskapen får inte förvägras någon. Pennan är att skarpt vapen, mer effektivt än alla bomber i världen.

Ett fysiskt biblioteks vara eller icke-vara ställer dessa frågor på sin spets. Bibliotek måste finnas tillgängliga. För alla.

Ändå lever många människor i utanförskap. Inte bara i ett digitalt sådant, utan också ett socialt. Där har biblioteket en viktig – och svår – uppgift att uppfylla.

Den fråga som då infinner sig är vad är bibliotek egentligen är. Ett medborgarkontor? Ett upplevelsefabrik? En ungdomsgård? En plats där man lånar och läser böcker? En plats där man läser tidningen? En plats man går till för att man inte har någon annanstans att gå?

Ett bibliotek är allt detta och samtidigt så mycket mer. Var ett biblioteks gränser går är omöjligt att svara på.

Det gör den inte till en oviktig fråga.

Snarare tvärtom.

Ett bibliotek behöver inte – och ska inte – bara vara en fysisk plats, men att ha tillgång till detta rum, detta locus in populo, är en förutsättning om vi vill leva i ett demokratiskt, civiliserat samhälle. Att det fortfarande finns platser som är lugna och tysta, dit vi kan gå utan någon som helst motprestation är nödvändigt. Vi ska inte riskera att bli angivna, misstrodda eller misstänkta. Totalitära samhällen finns det gott om, men Sverige ska inte vara ett av dem.

Stänger vi dörrarna till biblioteket börjar vi samtidigt montera ner välfärden. Dessutom skulle livet bli rejält mycket tråkigare om det inte fanns ett bibliotek att gå till. 

Vill vi det?

Vad ska då ett bibliotek tillhandahålla?

Att det bara ska handla om tillgång baserat på efterfrågan faller på sin egen orimlighet. Det funkar inte att fylla hyllorna med feelgood-romaner och deckare, trots att det lånas som smör. Givetvis har de sin självklara plats, men att låta lättkonsumerad litteratur ta över skapar mer problem än den löser. De där böckerna som endast läses av några få – eller som inte ens blir utlånade – måste finnas där.

 Annars blir världen en väldigt trång plats att leva på.