Efter ett par decennier som Motalabo bytte jag till grannkommunen i vintras. Min hustru har djupgående känningar på orten och gjorde klart för mig att jag aldrig kommer att accepteras som Vadstenabo – för det krävs släktband i flera led. Men även utbölingar behandlas med värdighet och rimlig nivå av respekt, försäkrade hon. Om man inte är en rövhatt förstås.
Första steget i att inte vara en rövhatt är att under inga som helst omständigheter uttala d:et i Vadstena.
Som östgöte sedan barnsben har jag själv aldrig sagt fel. Men först på senare tid har jag insett vidden av det förakt som möter den som försäger sig.
Efter flytten har jag börjat att få reklaminlägg om kommande Vadstena-evenemang i flödet på mina sociala medier. Små filmer som artister spelar in av sig själva och berättar hur himla kul det ska bli att komma till just min stad och dra av några hits. Det är en billig och effektiv marknadsföring. Men inte om artisten ska till Vadstena och råkar uttala namnet som det stavas. Då åker högafflarna fram.
En av de ilsknaste kommentarerna som jag har sett ville återöppna Beckomberga för att låsa in missdådaren. Det vill inte säga lite att en Vadstenabo, med kommunens långa historia som dårhus-retreat, förordar mentalvård på annan ort för att slippa fysisk närhet till nidingen.
Det är kallsinnigt att vara så hårdnackad mot utbölingars talfel. Ortsnamn är kluriga för den som inte är insatt. Att ett korrekt uttalat Väderstad är en stavelse kortare än stavningen antyder kan man inte läsa sig till i en kartbok. Åtskilliga besökare i Linköping blandar årligen ihop staden med Lidköping, som har höjt svårighetsgraden för att göra rätt genom att inte uttala d:et.
Även klassiska fällor som Kristianstad, Partille och Ramlösa är svåra. Även om man vet att det ska uttalas "Krischangsta", "Pattille" och att Helsingborgs stadsdel med hälsobrunn ska ljudas med kort a så tar det emot att säga rätt. Det känns som att härma en löjlig dialekt.
Det blir extra vanskligt när man rör sig i Östergötland, där vår dialekt är så fånig att alla försök att härma oss känns som ett övergrepp. Man måste vara uppvuxen med rätt uttal för att det ska ligga bra i munnen.
Men ibland blir det fel ändå.
Min mamma växte upp i skogarna vid gränsen mellan Östergötland och Sörmland. Under min barndom talade hon ibland om besök i en av de närmsta större orterna, Rejmyre. Så när jag hamnade där i tjänsten trodde jag att jag visste hur jag skulle få infödingarnas respekt. "Rejmrö", sa jag självsäkert åt höger och vänster – precis som salig mor alltid gjort. Det tog ett tag innan jag insåg att jag var den enda i rummet som sa så, till allmän förvirring.
Det visade sig att de som faktiskt bor i Rejmyre uttalar orten precis som den stavas. "Rejmrö" var något som bonnläpparna i obygden hade hittat på själva. Lite som de som säger "Vassna" istället för "Vasstena" om Vadstena. Det fungerar bara om du är född på en åker halvannan fjärdingsväg från borggården.
Om någon av de artister som ska till Skogsröjet i Rejmyre om några dagar har planerat att snacka med publiken mellan låtarna gör de klokt i att inte fråga efter uttalshjälp på vägen dit. Släkten på mammas sida finns kvar i obygden med sin aparta diktion.
Vad gäller sommarens konserter på Vadstena slott är mitt bästa råd att inte försöka alls. Det står för mycket på spel för den rövhatt som gör fel.