Det blåste kuling i början på veckan. I stormens öga stod jag själv och fick väl om man vill uttrycka sig lite skadeglatt smaka på min egen medicin. Efter alla glåpord jag under åren tagit emot på temat ”jävla PK-mafioso” fick jag plötsligt höra att jag var rasist, okunnig, korkad och borde få sparken.
En sammanfattning: I lördags skrev jag precis som jag brukar en kort kommentar om den just avklarade deltävlingen i Melodifestivalen, där bland annat Jon Henrik Fjällgren gick till final. Eftersom jag ser Melodifestivalen som en företeelse som i förhållande till annat mår bäst av att betraktas med en viss glimt i ögat höll jag som vanligt en lätt raljant ton. Snabbt ut på sajten, och sen tänkte jag inte mer på det.
Förrän det första mejlet droppade in måndag morgon. ”Vill informera om att språket är sydsamiska”, stod det och jag blev alldeles kall i magen. Men shit, inte trodde de väl att jag syftade på Jon Henrik Fjällgrens samiska passage i låtintrot . . ? Jag läste krönikan igen och insåg att jo, i en mening gick det mycket väl att utläsa det som att jag just hade kallat sydsamiska för ett ”låtsasspråk” (det jag egentligen menade, men uttryckte på ett dumt sätt, var typ att tv-publiken har en förkärlek för ickeverbal etnomusik till ambientkomp, och att Jon Henriks jojkande kunde räknas till den genren).
Med bakgrund av det förtryck samerna levt under historiskt, och den rasism de möts av än i dag, var detta ett övertramp att ta på allvar, det fattade jag direkt. Jag ändrade texten i nätupplagan och gick ut med en offentlig förklaring på de sajter där texten publicerats.
Men mejlen fortsatte mycket riktigt att droppa in, telefonen ringde och det plingade i twitterflödet. En branschtidning intervjuade. Östersunds-Posten toppade sin sajt med svarta rubriker om "jojkhånet". Sameradion rapporterade.
Och jag pudlade allt vad jag kunde. Så klart. Jag hade kunnat svara att vaddå, det var ju bara lite skoj, det var ju bara ett litet ord i en liten undanskymd krönika. Men det gjorde jag inte, eftersom jag tycker att samerna är värda mer respekt än så. Och kanske framför allt: att orden förtjänar mer respekt än så.
Som av en händelse läste jag en utmärkt text på Expressens kultursida bara timmar innan ”jojkgate” bröt ut. Där skriver författaren Malte Persson just om det motsägelsefulla i att arbeta med ord och att samtidigt hävda att ord inte har någon betydelse. Han tog främst ordet ”no-go-zoner” som exempel. Begreppet myntades härom året av Svenska Dagbladets ledarsida och har nu som bekant fått brett internationellt genomslag, och när SvD får kritik för det överdrivna ordvalet viftar de bort det med motiveringen ”ordvalet är ointressant, det viktigaste är problemen det beskriver”.
Och så är det ju inte. Beskriver man något spelar det roll vilka ord man väljer. Same eller lapp. Chokladboll eller annan boll. Rasistisk eller auktoritär.
Länge tyckte jag att mediernas och sedermera de sociala mediernas jakt på att blåsa upp varje liten språklig mustighet var närmast ett hot mot demokratin, eftersom det gjort många av våra politiker till otydliga tråkmånsar som ingen orkar lyssna på. Nu, i takt med att debatten tillåter allt grövre övertramp, tycker jag att det svenska uttrycket "att märka ord" blir finare för varje dag. Om orden avfärdas som betydelselösa får vi ett otäckt samhälle.
Nästan alla de upprörda samer och ickesamer som jag haft kontakt med under veckan har lämnat samtalen och mejlväxlingarna i en känsla av att vi nog i grunden står på samma sida. De har tagit mina ord på allvar, och det är jag glad och tacksam för.
Och som av en händelse hade hyllade filmen "Sameblod" premiär i går kväll. Gå och se den. Det ska jag.