Det är lika bra att säga det från början: jag gillar inte nyårshelgen. Den är överskattad.
Och så mycket nyårskänsla får jag faktiskt inte. Det där med att det gamla året lägger sig att dö och att det nya ska ringas in låter väl fint vid tolvslaget, men ekar bara hånfullt dagen därpå när man inser att allt är precis som vanligt. Livet bara fortsätter, som om ingenting hade hänt.
Hösten däremot. Det är den riktiga nyårstiden. Äntligen är sommaren slut. Äntligen kan man börja tänka klart och solen håller sig i schack.
Jag har alltid tyckt att det varit något speciellt med hösten och särskilt dagen då höstterminen startar. Å ena sidan den pirrande, förväntansfulla känslan av att något nytt väntar bakom hörnet. Vemodet i luften över att växtligheten börjar förbereda sig på att dö å den andra.
Kroppen minns, sinnena minns. Det är som om förborgade tecken plötsligt träder fram över medvetandet och får ett helt eget liv.
Kanske är det likadant för dig? Känner också du doften av skolans linoleumgolv? Hör du knastret från skolgårdens grus? Känner smaken av torsdagens ärtsoppa och de efterföljande pannkakorna?
Allt det där vältrar sig över mig när löven börjar gulna på träden. Men mest tänker jag ändå på de nya läroböckerna. Det blanka pappret på de nya, de blyertskladdiga som gått i arv från föregående årskurs. Inför höst köptes omslagspapper. En bit skulle läggas längst ner i bänken. Resten skulle slås om böckerna.
Det var min farfar – bokhandlare Göte Lindqvist – som hjälpte till med den saken.
Ingen kunde slå in böcker och paket som han.
Var det rent ut av den ritualen som fick mig att inse att det är på hösten året börjar?
Jag tror det.
Att slå in den nya kunskapen som skulle nötas in under det kommande läsåret, att värna dess abstrakta habitus liksom böckerna som artefakter var något viktigt och fint.
Tillägnandet av kunskapen fordrar stillhet och eftertanke. Långsamhetens lov går att praktisera året runt, men lättast är att göra det när trädens kronor brinner och skymningen faller i någorlunda vettig tid. Fler borde ta vara på möjligheten att gå i något slags semi-ide. Fler borde våga vara långsamma, bortkopplade, avkopplade. Att slå av på takten, andas krispig septemberluft och följa fåglarnas färd över himlen är inte att vara tråkig. Det är att praktisera ett alldeles ypperligt nyårslöfte.