Påskkravallerna
En ihärdig dansk koranbrännare håller på att sätta stopp för den svenska Nato-ansökan. För ett år sedan ledde Rasmus Paludans manifestationer till kravaller i svenska förorter, men när han brände muslimernas heliga bok utanför den Turkiska ambassaden i Stockholm skapade det rubriker över hela världen. Turkiet kallade upp den svenska ambassadören i Ankara och meddelar att man inte är redo att släppa in Sverige i militäralliansen.
Den här typen av konflikter beskrivs ibland som kollisioner mellan sekulära kulturer som har gjort upp med helighetsbegreppet, och traditionella som fortfarande omhuldar det. Men en rad historiker har påpekat att det heliga inte alls försvunnit från det moderna samhället. Det som har skett är i stället att det har flyttat. Den brittiske professorn John Bossy talar om att det heliga migrerar. Efter 1500-talet flyttade det från kyrkan till tronen, så att vi fick kungar ”av Guds nåde”. Därefter rörde sig heligheten vidare till nationalstaten som under 1800-talet förärades sånger, helgdagar och en egen, helig historia. En annan historiker, Eric Hobsbawm, menar att den religiösa inramningen är nödvändig för nationsbygget.
De flesta tillfällen då människor blir medvetna om sitt medborgarskap är knutna till symboler och semi-rituella praktiker (till exempel när man röstar) och de flesta sådana är historiska nymodigheter: flaggor, ceremonier och musik.
Nationen blev den nya guden – och den fick inte heller kränkas. I USA slog Högsta domstolen år 1940 fast att skolbarn kunde tvingas att salutera flaggan. När medlemmar i Jehovas Vittnen ändå vägrade misshandlades de av uppretade folkmassor runt om i landet. I Sverige avskaffades lagen mot ”skymfande av rikssymbol” först år 1971. I dag vill Sverigedemokrater införa den igen – samtidigt som de menar att koraneldning faller under yttrandefriheten.
Nej, det är inte så att vissa människor håller saker för heliga och andra inte, utan vi har helt enkelt olika uppfattningar om vad som är heligt. Det är också allmänmänskligt att reagera när det man uppfattar som heligt kränks – men det rättfärdigar naturligtvis aldrig våld eller kravaller.
En vanlig respons på kritiken mot koranbränningarna har varit att hävda att ”yttrandefriheten är helig” i demokratiska länder. Och rätten att kritisera och till och med driva med andras idéer är verkligen en grundsten i demokratin. Men här uppstår ett särskilt dilemma, för det gör att en del uppfattar det som sin heliga plikt att kränka symboler som andra håller för heliga. När de gör det ser de sig som yttrandefrihetens apostlar. De här personerna liknar historiens ikonoklaster: de religiösa fanatiker som såg krossandet av andras heliga symboler som en helig handling.
Joel Halldorf är Bestoprare, skribent och kyrkohistoriker.
Den stora utmaningen i vårt pluralistiska samhälle är inte att olika grupper har olika uppfattningar om vad som är heligt. Tvärtom är det ofta lättare för den som vet vad man vördar att respektera andra kulturers heliga symboler. Det är en förklaring till att vi sällan hör rapporter om att kristna och muslimer kränker varandras bilder, utan tvärtom har kyrkorna protesterat mot Paludans aktioner. Utmaningen består snarare i att det finns personer som ser det som sin heliga plikt att kränka symboler som andra människor uppfattar som heliga. Att skapa samhällsfred under sådana förutsättningar är tyvärr en större utmaning än vad vi hittills varit medvetna om.
Joel Halldorf är Bestorpare, skribent och kyrkohistoriker