Det tog några år men i veckan hade jag tydligen tjatat tillräckligt för att hon skulle sluta hävda att hon "inte alls är intresserad av zombies" och börja med det första avsnittet av säsong ett. Redan efter två avsnitt berättade hon att hon stolt hade rekommenderat serien på jobbet, även om hon fick lite panik av att det finns hela tio säsonger och att serien inte heller är slut. "Det är som den där himla filmen som du fick mig att titta på där de bara går och går och går och aldrig kommer fram" (Sagan om ringen).
Och jag förstår de av er som när ni förstår att serien har zombietema känner att det inte alls är något för er. Jag gör det, tro mig. För jag ställde mig precis lika skeptisk.
Jag har alltid hatat zombiefilmer och har alltid tyckt att det varit en smula larvigt (och läskigt). Men den här serien handlar om relationer, om vad kriser gör med oss som människor och vilka egenskaper som faktiskt spelar en roll när vi utsätts för prövningar. Fast med lite döingar som kuliss. Det är en fantastiskt bra serie för personer som bara har det minsta intresse av hur människor fungerar och just nu, i dessa kaosartade coronatider, är jag ganska säker på att vi som är riktiga "Walking dead"-fans kommer att klara oss bäst. Varför? Jo, för vi har lärt oss följande saker:
Feber är ingen bra grej. Har du feber, håll dig borta från folk. Du riskerar nämligen att vakna upp som en zombie (sjuk) och bita (smitta) dina nära och kära.
Det är rimligt med kaos. Vi vet inte exakt vad som händer, vi vet inte exakt hur det sprids, vi har ännu inget botemedel och det finns inget som kan säga exakt hur allt ska sluta. Det kommer att vara kaos för det är så vi människor reagerar på stress. Men kaos är ingen bra överlevnadsstrategi. Får man panik så springer man bara rakt i en zombiefamn. Sitt ner i båten men se till att du har årorna kvar och ror åt rätt håll helt enkelt.
Insikten att människor är det farligaste, inte viruset i sig. Människor som inte förbereder sig, människor som hamstrar, människor som inte inser allvaret, människor som tar allt på för stort allvar. Tja, det går knappt att göra rätt helt enkelt. Lita bara på dig själv är summan av kardemumman. Lita absolut inte på killar i skinnpaj och med ett baseballträ.
Och vad du än gör: Tro inte att det är toapapper det kommer att handla om i slutändan.